Tre långa karavaner av fattiga och desperata människor är på flykt från våld och misär i Centralamerika. Från Honduras, El Salvador och Nicaragua flyr tiotusentals människor. Deras mål är USA. Journalister, biståndsarbetare, präster och nunnor följer karavanen och hjälper dem med mat och kläder. Invånarna i Mexiko har lagt ut vattenflaskor och frukt längs vägarna för att lindra lidandet för de mest utsatta. Äldre och barn blir trötta och sätter sig och vilar. President Trump hotar med att skicka armén mot dem och bygga tältläger för dem som söker asyl.

Beväpnad amerikansk milis är redan posterad vid gränsen och hotar att ingripa.

Paradoxen är att just USA är ytterst ansvarigt för våldet och fattigdomen i regionen. Varför vill människorna till USA?
Sedan tjugotalet har amerikanska företag tillämpat rovdrift och tömt länderna på deras naturresurser.  United fruits etablerades år 1899 och hade monopol på odling och försäljning av bananer. De kontrollerade den politiska scenen – tillsatte och avsatte presidenter i Guatemala, Costa Rica och Honduras.

Länderna kallades länge för bananrepublikerna. Förbjudna insektsmedel och annat användes i odlingarna och alla försök att få bönderna att organisera sig i fackföreningar bestraffades. Aktivister och bondeledare avrättades summariskt.

I dag har United fruit förvandlats till Chiquita bananer och är fortfarande ifrågasatta. Metoderna och rovdriften är nästan desamma. Företaget har stämts av flera människorättsorganisationer.

Nobelpristagaren Miguel Angel Asturias, som var född i Guatemala, skrev en trilogi om denna rovdrift, Majsmänniskor, som publicerades 1949. Han levde själv i exil i Argentina under många år. Hans skildring av den amerikanska plundringen av kontinentens resurser är fortfarande giltig. Det är bara Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror som utkom 1971 som fick en ännu större spridning.

USA:s ambassadör John Negroponte skickades till Honduras 1981. Honduras var inget litet land på USA:s bakgård. Det var från Honduras som det kalla kriget mot kommunismen leddes. Den amerikanska ambassaden var navet för tusentals anställda, både civila och militära. CIA:s kontor hade där då det största i antalet funktionärer i hela världen.
Den antikommunistiska gerillarörelsen Contras som slogs mot vänstergrupperna i Salvador och Nicaragua tränades i Honduras. Negroponte själv godkände användningen av dödsskvadroner som var ansvariga för försvinnandet av flera tusen aktivister.

President Reagan godkände personligen användning av tortyr och en våg av terror svepte över landet. Negroponte och Reaganadministrationen höll allt detta hemligt för den amerikanska kongressen, som godkände stora militära lån till landet.

År 2004 blev Negroponte ambassadör i Irak och dödsskvadronerna följde med honom; samma metoder som hade använts i Honduras tillämpades i Irak.
Migranterna har i generationer använts som kanonmat av USA, och av deras inhemska regeringar, som alltid varit i maskopi med USA. Under antikommunistisk flagg och strävan att isolera Kuba och Venezuela döljer sig mäktiga ekonomiska intressen som vill ha regionen fri för exploatering.

Livet i Honduras, Guatemala och Salvador har länge präglats av misär och hopplöshet, utvandring till USA har alltid varit en möjlighet. Latinamerikanska bönder blir en del av den spansktalande underklassen i USA och deras levnadsvillkor förbättras en aning. Deras barn får chans till utbildning och våldet är mindre extremt. Mellan knarkbaronerna och ”maras” (beväpnade ungdomsgäng som sysslar med knark och utpressning) väljer folket den relativa trygghet som USA kan ge dem.

Men president Trumps uttalade fientlighet har förändrat spelets regler och flykten till USA ter sig allt mer omöjlig för alla dessa tiotusentals människor som nu är på väg. Många har blivit erbjudna asyl i Mexiko men de är skeptiska – de vill inte byta ett land mot ett annat, de drömmer om ett annat sätt att leva och den amerikanska medieindustrin är skicklig på att sälja drömmar.

Dessa människor tror på ”the American way”, frågan är hur och när de ska vakna och se mardrömmen som väntar dem vid gränsen.