Zimbabwe är återigen på väg mot ekonomisk katastrof. Överallt köar människor för bensin, i livsmedelsbutikerna är brödhyllorna tomma och det är ransonering på de varor som finns inne. Populära matkedjan KFC har stängt. Till och med landets största guldgruva har slagit igen efter att inte ha fått ut någon valuta från riksbanken på 30 månader.
ANALYS/ZIMBABWE Det har gått ett år sedan presidenten sedan 37 år Robert Mugabe tvingades bort i en militärkupp som stöddes av civila. Det var en kupp som genomfördes inom det styrande partiet Zanu-PF. Missnöjet med Mugabe och hans fru Grace, som hoppade bli hans efterträdare, var enormt. När den militär som Mugabe byggt sitt ledarskap kring vände sig mot honom och stödde vicepresidenten Emmerson Mnangagwa, kunde inte Mugabe tvinga sig kvar.
– Mugabe insåg att militären inte skulle skydda honom mot en vild mobb av unga missnöjda män. De skulle låtit honom bli lynchad, säger den politiska analytikern och journalisten Rashwead Mukundu.
Rashwead Mukundu var en av många som hoppades på att något skulle bli bättre bara Mugabe avgick. Optimismen i landet fanns kvar till och med efter valet – som Mnangagwa vann med minimial marginal, med våldsamma attacker mot demonstranter och med internationell kritik om valfusk.
För Mnangagwa tillsatte trots allt en ny regering med kompetens och inte enbart gamla vänner. Och efter det har han rest runt jorden för att övertyga omvärlden om att Zimbabwe är ett nytt land, ett land öppet för investeringar.
Men President Emmerson Mnangagwas friarresor till FN och Davos har inte lockat vare sig utländska investerare, Kina, eller Internationella valutafonden att rädda landet. För det räcker inte att bara prata. De stora helt nödvändiga ekonomiska reformerna har ännu inte påbörjats. 90 procent av skattepengarna går fortfarande till att betala löner till militärer och civila tjänstemän.
Zimbabwe har inte haft någon egen valuta sedan man övergav sina egna dollar 2008. Detta efter att hyperinflation hade gjort valutan värdelös. Den sista sedeln som trycktes var på 100 biljoner.
Fram till 2016 har amerikansk dollar fungerat som valuta i landet men då infördes en så kallad ”bank-note” som trycks i Zimbabwe men som sägs ska kunna bytas ut mot en amerikansk dollar.
I realiteten har bank-notes inte samma värde eftersom de inte kan användas för att importera till exempel det vete som behövs till bröd. På gatan fluktuerar värdet på bank-notes varje dag så att en amerikansk dollar kan köpas för upp mot fem bank-notes. Många företagare tar bara emot amerikanska dollar som betalningsmedel och för dem som fått sin lön i bank-notes blir det omöjligt att köpa vare sig deras varor eller tjänster.
För den stora fattiga befolkningen innebär valutabristen främst att de inte kan köpa de mest grundläggande basvaror som fortfarande importeras efter att jordbruket slogs i spillror med Mugabes reform år 2000. De som försöker sälja det de har på gatan för att få ihop till mat – ett knippe bananer, en halv tandkrämstub – riskerar att bli gripna av polis.
Men inte bara ekonomin och den monumentala arbetslösheten bland såväl outbildade som akademiker får det att mullra bland de unga och arga.
I höstas bröt återigen koleran ut i främst två stora förorter till Harare.
Satsningar på infrastruktur i landet är icke existerande och det finns vara sig avlopp eller vattenledningar i staden. Epidemin har nu avstannat efter att minst 60 personer avlidit.
Många trodde när Mugabe avsattes att det inte kunde bli sämre än det var i landet.
Rashwead Mukundu vet inte hur det ska gå. Men han är orolig. Han säger att när han var ung och protesterade mot regimen gav han och hans vänner sig av när polisen eller militären kom. Han är inte säker på att de unga arga nu kommer att ge sig av. Han säger att de unga som bara har levt under Mugabes regim inte kan stoppas:
– Det kommer att bli våldsamt.
