DEBATT Eftersom jag är förälder till fem barn, varav fyra pojkar, så är det här tankar som upptar min tid. Varför är det så många pojkar som ”bråkar”? Svaret finns antagligen i ärvda strukturer. När jag nu 2018 ser vuxna på skola och andra platser där barn och ungdomar umgås så slås jag av att det i princip inte är någon förändring sedan jag själv var ungdom på 1980-talet.

Vuxna tittar på när pojkar ”bråkar”, för så gör ju pojkar. En pojke ska tåla lite stryk och om det gör ont får man resa sig och slå tillbaka.

Vad är det vi lär våra pojkar? Det finns en uppsjö av likabehandlingsplaner och andra liknande dokument. Men är det något som skol- och fritidspersonal har tagit till sig? Tyvärr ser det inte så ut. Jag ser att både pojkar och flickor sitter och ritar. Både pojkar och flickor cyklar på skolgården. Så långt är allt bra.

När jag häromdagen blev åskådare till en incident då en flicka slog sig blev det väldigt tydligt hur vuxna cementerar könsrollerna. En lärare, med en flicka i handen, kom fram för att vara ”sjuksyster”. Den vuxne tog alltså tillfället i akt att leka sjuksyster med en flicka. Hade läraren ifråga kunnat tänka sig att ta en pojke i handen för att leka sjuksyster? Hade läraren ifråga ens tänkt tanken att leka sjuksyster om det var en pojke som slog sig?

När jag ser pojkar som slår sig så är det ofta så att gossen ska bita ihop och resa sig. Det är den synen vi har på hur pojkar ska vara.

Flickor ska tröstas och pojkar ska få en klapp på axeln med orden: ”det var nog inte så farligt.”

Det är bra att arbetet med jämställdhet går framåt och att vi har fått upp ögonen för flickornas situation. Vi uppmuntrar flickor till att ta mer plats och vi hurrar när en tjej blir plåtslagare, men frågan är om vi uppmuntrar pojkar till att vara mer omhändertagande?

Själv är jag på intet sätt expert på att hantera pojkar som är ledsna. Jag är också formad av den kultur som säger att pojkar ska bita ihop, men jag vill inte stå bredvid och titta på när vuxna låter ”pojkar vara pojkar”.