BRASILIEN/ANALYS Många idealiserar den tid som varit. I flera fall den förvrängda bilden av en svunnen tid då militären stod vakt utanför universitet och fyllde fängelser och tortyrkammare med politiska motståndare och eventuella subversiva element. En tid då saker och ting ”fungerade”, då bussar kom i tid, då löner och pensioner betalades ut och det var rent och städat på gatorna, då det inte fanns någon brottslighet och du kunde vandra genom staden i mörkret utan att vara rädd.

Om du inte hade något att frukta, vill säga. Om du hade de rätta politiska åsikterna, om du inte hade det så gjorde du förmodligen bäst i att hålla dina statsfarliga funderingar för dig själv. Allt i en tid då det inte fanns någon korruption – i alla fall ingen som allmänheten vågade kritisera. Statsvänliga medier rapporterade heller inte om den.

Omskriven historia

Latinamerikas USA-stödda militärdiktaturer var ekonomiska frizoner för storföretag och familjedynastier vana att ha monopol på ekonomisk och politisk makt. Att historia skrivs av vinnare är en tidlös sanning och i tider då historia alltmer sällan problematiseras och diskuteras i forskningsinstitut utan avhandlas med Tweet eller Facebookinlägg har det förflutna gått från att ha varit en epok att studera och lära av till att bli en politisk arena att inta.

I postdiktatoriska samhällen som Argentina, Brasilien, Chile och Uruguay har anhängare till diktaturepokerna klivit fram och börjat ”problematisera” bilden av militärstyret: allt var inte nattsvart, kan det låta, militären hade inget val, den var tvungen att bringa ordning och kontroll över hopplösa situationer.

Vänsteroppositionella? Tja, det är ju också ett ord för terrorister.

Brasiliens kuppavsatte ex-president Dilma Rousseff var politisk fånge, likaså Chiles ex-dito Michele Bachelet och Uruguays José ”Pepe” Mujica. Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro är inte ensam om att kalla rörelserna som dessa tre ledare representerade som ”terrorister”, däremot är det få som med presidentämbetet som ursäkt har möjlighet att genomdriva en politik vars syfte är att tvätta bort blodet från minnet efter militärdiktaturernas framfart i Latinamerika. En uppgift som inte behöver vara så svår som den först verkar.

Fjärde statsmakten

Sociala medier har blivit en fjärde statsmakt efter regering, parlament och konventionella medier. I de tre första finns tydliga ansvarshavare, något som saknas hos den fjärde. Lögner pumpas ut, ofiltrerade och obevisade, uppdiktade och felaktiga. Visst, de kanske raderas, men när lögnen redan är planterad och syftet har uppnått sitt mål.

I tv-serien Seinfeld säger George Costanza att ”det är ingen lögn, om du själv tror på det”. Ord som rimmar väl med framgångsrika manliga politiker som Jair Bolsonaro, Donald Trump, Vladimir Putin och Mauricio Macri som inte behöver strida för sina motbevisade påståendens legitimitet. Det gör redan deras trogna svans i sociala medier.

Lågintensivt informationskrig

Demokratiföraktande ledare bedriver ett lågintensivt informationskrig mot allmänheten. Punktattacker görs där målet är att angripa och sedan försvinna utan att lämna några spår efter sig. Kvar finns attackens följder, snedvriden information och planterade lögner, detonerade på de torg som ersatt allmännyttans parkbänkar: de sociala medieflödena. Där vi ses, där vi umgås, där vi utbyter information och åsikter och tankar med varandra.

Jair Bolsonaros vinnande koncept att vägra debattera med motståndare och i stället slunga ut åsikter och påståenden från sitt sociala mediepodium på tryggt avstånd från verkligheten utanför hemmet är här för att stanna. Varför stå i tv-studios och svara på frågor från uttalat opartiska utfrågare när du kan kontrollera informationskanalerna själv? Statsvetaren Claudio Couto pekar på en rentav okunnig etablerad mediekår som normaliserat Jair Bolsonaros högerextrema åsikter, flagranta rasism och vurmande för militärdiktaturepoken och lyft fram honom som vem som helst.

”Den enda platsen där medier har svårt att se Bolsonaros rätta färger är Brasilien”, skriver han i en krönika för The Brazilian Report.

”Brist på demokratisk utbildning”

Mediers partiska inställning fick ombudsmannen och krönikören Paula Cesarino Costa vid dagstidningen Folha de São Paulo att använda sin kolumn för att öppet kritisera brasilianska medier – däribland hennes egen tidning – för att undvika epitetet ”högerextrem” när det gäller Jair Bolsonaro. Ett epitet som, enligt ett internt arbetsmemo som tidningsägaren skickat ut till samtliga reportrar, inte kan användas om kandidaten ifråga inte ”praktiserar eller förespråkar våld som politisk metod”.

Brasiliens nyvalde president har förvisso upprepade gånger sagt sig vilja bekämpa våld med mer våld och nervärderat icke-heterosexuella och icke-vita kristna – men enligt sociologen Esther Solano är lösryckta citat och enskilda uttalanden inte det primära i fallet Bolsonaro: det är i stället hans och den politiska debattens långtgående följder för det allmänna samtalet.

Problemen är djupare än en populistisk politiker, menar hon, eftersom han attraherar så många från det ”välmående Brasilien”.

– I skolor, på universitet och i samhället råder brist på demokratisk utbildning. Bolsonaro har höga siffror bland universitetsstudenter och människor med högre utbildning. Det är viktigt att lyfta fram, menar Solano i en intervju med The Brazilian Report.

Jair Bolsonaros lyckade informationskrig har fört honom till presidentpalatset i Brasília efter en valrörelse som i många fall krattade manegen för en nedmontering av Brasilien postdiktatoriska samhällsstrukturer med självständiga departement och öppnade dörrar till omvärlden. Brasiliens medelklass är tveklöst det samhällsskikt som tjänat mest på Arbetarpartiets dryga årtionde vid makten – ändå går de nu man ur huse får att leda en anhängare av landets militärdiktaturepok in i maktens innersta rum. Kanske för att Bolsonaro så väl representerar Brasiliens historiska och politiska tradition, tror Esther Solano:

– Brasilien står fortfarande på en mycket stark rasistisk, konservativ och ojämlik grund. Det är ett land som är historiskt byggt på mycket stor ojämlikhet, mycket kraftfulla eliter, folkmord på svarta och fattiga samt en patriarkal och rasistisk struktur. Och Bolsonaro representerar allt detta, säger hon.