Det kan tyckas sent att skriva om en artikel i julinumret, men anledningen är tidlös. Var noga med fakta. I artikeln om striderna i Ukraina på sidan 17 i julinumret förs propagandavinklingar vidare. Striderna sägs ha pågått sedan våren 2014, efter att Ryssland annekterat den ukrainska Krimhalvön. Får ni liksom jag intrycket att den ryska annekteringen är orsak till kriget?
Därefter sägs att Ryssland, Tyskland, Frankrike och Ukraina slöt den s k Minsköverenskommelsen i februari 2015 och att bedömare har ansett att varken Ryssland eller Ukraina levt upp till planen. Vad hände mellan februari 2014 och samma månad 2015? När slöts egentligen Minsköverenskommelsen? Och vem bröt den? Vilka är separatisterna?
Låt oss starta i början av 2014. Då förhandlade Ukraina med EU om ekonomiskt samarbete, vilket skulle innebära att bryta det nära samarbetet med Ryssland. När president Janukovitj av sina ekonomer fick veta vad detta skulle kosta landet avstod han från att underteckna avtalet med EU. Detta utlöste protester på Maidan i Kiev av grupper i västra Ukraina vilka sedan länge ville ansluta landet västerut. Motsidan bestod av Janukovitjanhängare. Skottlossning utbröt från hus omkring torget, från okända skyttar. Detta tolkades som Janukovitjs ansvar.
Janukovitj och Maidanledarna tillsammans med Frankrikes, Tysklands och Polens utrikesministrar och en representant från Ryssland framförhandlade snabbt, den 21 februari, ett avtal, med följande syften: Ömsesidig avväpning av väpnade grupper. Omedelbart arbete med författningsändringar, först för att begränsa presidentens befogenheter. Förhandling av ny författning att antas senast i december 2014. Presidentval skulle hållas i december så snart en ny författning antagits. En nationell enhetsregering från båda sidor skulle verka fram till valet i december 2014.
Underskrifterna på avtalet ratificerades av Maidanrådet men avvisades av de hårdföra högeraktivisterna, som krävde omedelbar (lagstridig) avsättning av president Janukovitj och förbud mot de två politiska partierna i östra Ukraina, d v s eliminering av den östukrainska politiska eliten, som var det största stödet för presidenten.
Den 22 februari grep högerextremisterna makten och avsatte Janukovitj, som flydde till Ryssland. Västmakterna hade inget att invända mot kuppen trots att tre ministrar från EU förhandlat och skrivit under avtalet föregående dag. Ryssland krävde respekt för avtalet men fick inget stöd från väst.
Befolkningen på Krim kände tryck från Kiev och krävde självständighet från Ukraina och uttalade i en folkomröstning 90-procents stöd för att ingå union med Ryssland. Det i huvdsak rysktalande folket på Krim ville inte införlivas med väst och avskärmas från Ryssland. På Krim hyrde Ryssland flottbasen i Sevastopol. Halvön tillhörde historiskt Ryssland och senare Sovjet men gavs bort i present (olagligt) av Chrustjov, som själv var Ukrainare. Från rysk sida befarades att Nato (som vanligt i släptåg med EU) skulle överta flottbasen. Därför ingrep militären i Sevastopol och besatte Krim. Efter ännu en folkomröstning annekterade Ryssland Krim. Väst har i tysthet godtagit detta men använder det som argument för rysk aggression.
Kuppregimen i Kiev avskedar nu topptjänstemän i östra Ukraina och installerar sitt folk från västra. Guvernören i Charkov, Michail Dobkin, avskedades och åtalades 2 mars för separatism. Två affärsmän från västra Ukraina, Kolomojskij och Tatuta, sattes som guvernörer i Dnjepropetrovsk och Donetsk. Ryskan avskaffades som nationellt språk.
Detta utlöste krav på ökat självstyre från de östra provinserna. Ryssland stödde detta men avrådde från separatism och utpekades ändå från väst som aggressivt. 17 april i Geneve återupplivades avtalet från 21 februari av utrikesministrarna Lavrov och Kerry. Önskemålet från östra Ukraina beskrevs som ”federalisering” – inte självständighet eller separatism.
Kievregeringen struntade i avtalet och förbjöd totalt de östliga partierna och fortsatte utrensningen av lokala tjänstemän. Väst spädde på med krav om total avväpning av östra Ukraina. OSSE inbjöds att övervaka gränsen mellan Ryssland och östra Ukraina, på båda sidor, för att hindra infiltration och arbeta diplomatiskt. Trots detta talar Kievregimen om att ”krossa terroristerna i öst” och ”de ryska agenterna”. Väst teg.
Kiev attackerar militärt de östra provinserna i april med upptrappning i maj och juni. Den 25 maj genomfördes presidentval endast i de västra provinserna. Porosjenko valdes. Upproret i öst började som svar på attackerna från Kiev. Ryssland ger då militärt stöd i någon form till östprovinserna.
Ett möte i Normandie den 4 juni med Hollande och Merkel presenterade en fredsplan av Porosjenko, i praktiken ett ultimatum till öst. 30 juni bröt Porosjenko sin egen plan innan den ens diskuterats och trappade upp kriget mot de östra provinserna. Tyska utrikesministern försökte få till stånd en vapenvila, vilket negligerades av Kiev och väst. Ukrainas armé led ett förödande nederlag och tvangs till förhandlingar i Minsk 5 september, vilket ledde till Minskprotokollet, och fortsatte den 19 september, vilket ledde till Memorandum, allt i närvaro av Hollande och Merkel. Bl a beviljades rebellområdena i Donbass lokalt självstyre och återupplivades beslutet om nationell dialog för författningsändring. Kiev struntade i detta.
Militärt vann Kiev ingenting utöver förlust av liv, förstöring av städer och stöd från väst.
I denna bristfälliga redovisning saknas västs kontinuerliga dubbelspel. Jag hoppar fram till 11 och 12 februari 2015, då Minskprocessen återupptogs med bland andra Hollande och Merkel. På ryska förslag undertecknades ett Memorandum som återupprepade avtalen i Minsk, nu med betydande skärpning med bl a särskild status för östprovinserna och genomförande av val där. Arbetet med ny författning skulle återupptas. Rebellmilisen i öst erkändes som legal polisstyrka. Putin och Merkel avtalade separat (enligt Der Spiegel) att ge östprovinserna vetorätt mot anslutning till EU och Nato.
Minskmemorandum av 12 februari 2015 antogs som resolution i FNs säkerhetsråd som ”remains seized of the matter”. Ukrainas regering struntar i avtalet. Men väst hotar östra Ukraina och Ryssland med nya sanktioner om de inte uppfyller det avtal som Ukrainas regering redan vägrat uppfylla!!
Det är just inte detta man tror efter läsning av Syreartikeln i juli 2018. Hela den propagandistiskt snedvridna processen tas idag som intäkt för påstått ryskt hot mot östersjöområdet och svenskt värdlandsavtal och militärmanövrer med Nato. Var därför noga med fakta!
