Socialdemokraterna hade en strategi innan valet. De skulle gå ut hårt i migrationsfrågorna för att visa att de minsann inte var något mesigt parti som daltade med flyktingar. Målet var att locka tillbaka de besvikna väljare som gått till Sverigedemokraterna. När detta var klart tänkte de sig att de skulle kunna återgå till att prata om sådant som socialdemokrater älskar att prata om, det vill säga jobb, jobb och mera jobb.

Som bekant blev det inte riktigt så. Migrationsfrågorna fortsatte att dominera debatten ända fram till valdagen. De väljarströmmar från SD som S hade hoppats på uteblev också. De som höll med om att det behövdes hårda tag mot flyktingar stannade hos SD – för vem vill ha en kopia när man får originalet – och de som inte höll med lämnade S eller kände sig i alla fall besvikna på det fordom solidariska partiet.

Nu talar Ulf Kristersson om att han vill skapa långsiktiga överenskommelser med de andra partierna om migrationspolitiken. Syftet med detta är troligen också att locka tillbaka väljare och att stänga ute SD från inflytande. Jag tror dessutom att både Kristersson och Löfven är rejält trötta på att diskutera invandring och vill återgå till att prata om sådant som de uppfattar som sina partiers kärnfrågor, istället för en fråga som splittrar såväl opinionen som deras egna väljare och som de fortfarande inte riktigt känner att de bottnar i. ”Kan vi bara skapa en långsiktig politik så kanske vi har lagt på locket och kan få prata om något annat i nästa valrörelse” tycks de tänka.

Men det är inte så det funkar. Även om man tar ett beslut i en fråga som ska gälla under en lång tid framöver betyder det inte att den kommer att sluta diskuteras. Oavsett hur långt de andra partierna bestämmer sig för att gå kommer SD att gå ännu längre och komma med ännu radikalare förslag som i sin tur kommer att skapa rubriker och diskussioner i sociala medier. Det går inte heller att ”döda” en fråga som är en så stor del av vår verklighet i dag, migrationen har verkligen ritat om den politiska kartan, men alla tycks inte ha insett det ännu.

Men kommer S och M verkligen att kunna komma överens på migrationsområdet, då? Tyvärr tror jag svaret är ja. M och S vill gärna framstå som varandras motpoler i allt, men när det gäller flyktingpolitik (och många andra frågor med för den delen) ligger de ganska nära varandra och, tyvärr, inte heller alltför långt ifrån SD (vilket nästan kan kännas komiskt med tanke på hur skarpt de har försökt positionera sig mot SD).

Det finns både fördelar och nackdelar med långsiktiga överenskommelser. Jag tror att många, inte minst de som direkt berörs av omsvängningarna i flyktingpolitiken, vill veta vad som gäller så de vet vad de har att förhålla sig till. Men risken, så som det politiska klimatet ser ut just nu, är att en sådan överenskommelse skulle bli väldigt stram och att det skulle dröja länge innan vi kan riva upp den.

För att kunna skapa bestående överenskommelser krävs det också att man vet vad man faktiskt vill och att man har medlemmarna i partiet med sig. Även om partiledningarna inom både M och S tycks vara övertygade om att det är stängda gränser och piskor som gäller så finns det sprickor inom båda partierna och personer som vill någonting annat.
Så länge de är splittrade och så länge ingen överenskommelse ligger fast finns det goda möjligheter att påverka.

Därför är det hög tid att alla som fortfarande tror på öppenhet och solidaritet reser sig upp och visar det.
I början av hösten 2015 var engagemanget för flyktingar enormt. Sedan svängde det, men det betyder också att det kan svänga tillbaka. Om du hör till dem som tror att Sverige är ett rikt land som har plats och råd att ta emot många: skriv en debattartikel, demonstrera, gå med i en organisation som kämpar för flyktingars rättigheter. Nu är chansen att byta kurs på migrationspolitiken, om vi inte tar den kommer det bli mycket svårare sen.