Jorden runt med Torbjørn C Pedersen:
Torbjørn C Pedersen påbörjade i oktober 2013 en
jorden-runt-resa. Målet är att besöka alla världens
länder. Nu är det 1774:e dagen på resan och han har bland annat nyligen besökt Kuwait och Dubai. Jakten på ett visum till Saudiarabien tar honom på en riktig rundtur i Mellanöstern.
Dagboksanteckningar. Sön 19 augusti – dag 1 774
Vi lär oss av livet, och de flesta lär sig leva som andra: gå i skolan, ta en examen, dejta någon, få ett jobb, gifta sig och bilda familj, betala sin pensionsförsäkring, köpa hus, köpa Volvo, piano, katt och hund – gå ordentligt i ledet! Ska man göra något annorlunda ska man vara säker på att lyckas. Bli den bästa politikern, idrottaren, musikern, konstnären, författaren och så vidare. För i Danmark, som jag kommer ifrån, kommer du annars att släpas tillbaka till det normala och accepterade livet som alla andra lever.
Ända sedan jag lämnade Danmark 2013, med målet att besöka alla länder utan att flyga eller återvända hem, har jag fått höra massor med gånger att man inte kan göra så. När jag ”gör så” i alla fall är det ingen som säger att det är bra gjort. Så självklart frågar jag mig själv varför i hela världen jag håller på med det här. De flesta av mina Youtube-videor har knappt några visningar alls, medan förvirrade katter visas miljoner gånger.
För några månader sedan skrattade frun till en vd jag mötte i Jordanien åt mig och sa: ”Du får aldrig visum till Saudiarabien. Min man är vd och det är svårt till och med för honom.” När jag lämnade Jordanien tog jag en buss till Bagdad och sedan ett tåg till Basra i södra Irak. Sedan tog jag mig över gränsen till Kuwait och stannade där ett tag.
Jag hade inte tänkt stanna i Kuwait mer än några dagar, men det blev mer än en månad. Jag kom till Kuwait under ramadan, vilket gjorde att saker gick långsamt. Men det innebar också att jag blev inbjuden flera gånger till iftar, den första måltiden sedan solen har gått ner, och suhur, den första måltiden före soluppgången.
Kuwait är ett fantastiskt litet land vid Persiska viken, med fler gästarbetare än medborgare. Kuwait har den högst värderade valutan i världen, där finns massor med köpcentrum, restauranger och parker. På somrarna kan det bli upp till 50 grader varmt! Det fanns en möjlighet att jag skulle få ett saudiskt visum när jag var i Kuwait, men till slut fick jag ge upp och resa vidare. Saudiarabien är ett av de svåraste länderna i världen att få visum till. Varför? Det är en bra fråga. Saudiarabien delar inte ut turistvisum, det är affärer eller religion som gäller om du ska in i landet. För att få ett affärsvisum måste man visa upp ett inbjudningsbrev och man måste ansöka från sitt hemland. Dessutom måste man vanligen flyga dit. Även om man följer allt detta får man ofta avslag.
Från Kuwait tog jag en färja till Iran. Det är ett helt otroligt land! Jag hade nöjet att få se det 2010 tillsammans med en vän från Australien. Vi köpte två motorcyklar och körde runt i det magnifika landskapet i tre veckor. Iran är ett fantastiskt gästfritt land, och jag förstår inte hur någon kan känna sig ovälkommen, så länge de undviker debatter om religion och politik. Och även sådana ämnen kan vara välkomna om du känner personen väl. Iran har flora, fauna, mat, konst, kultur, historia, vänlighet, poesi, filosofi och genuin gästfrihet. Jag tillbringade cirka tio dagar i Iran medan jag letade efter en båt till Qatar, men fick ge upp och fortsatte till Förenade Arabemiraten.
I Dubai har jag en god vän från Australien. Inte samma vän som jag åkte motorcykel med i Iran 2010, men de känner varandra. Hon heter Juanita och bor där med sin man Iain. Iain följde med mig på visumjakt mellan de moderna byggnaderna i Dubai. Vi fick mitt visum till Jemen och ett genombrott vad gällde Saudiarabien. Saudierna kunde tänka sig att ge mig ett unikt visum, som bara fyra–fem personer har fått de senaste 40 åren. Medan jag väntade skyndade jag mig ner till Oman, som blev land nummer 150! Efter ett kort firande i bergen i detta magiska land tog jag mig till Jemen. Jag hade svårt att förstå att jag fortfarande var i Mellanöstern. Oman och Jemen möts i ett bergigt landskap, som var friskt och grönt eftersom monsunen pågick. Det var otroligt grönt, jag hade inte trott att jag skulle få se något sådant i Mellanöstern. Efter en natt i Jemen var jag tillbaka i Oman och gick ombord på ett containerfartyg till Qatar.
Qatar har tillfälligt blivit politiskt utfruset av sina grannar runt Persiska viken. Det är inget stort land, och det är nästan omöjligt att komma dit utan flyg, så jag var tvungen att åka lastfartyg. Människorna var trevliga, landet är mycket modernt och det är det rikaste landet i världen mätt i BNP per capita. Intresset för sport är stort och det är mer än 100 sportevenemang om året. Nyligen flög de in 4 000 kor från USA för att förse landet med färsk mjölk under den politiska blockaden. Med ett annat containerfartyg återvände jag till Förenade Arabemiraten, där jag fick veta att jag inte skulle få något specialvisum, på grund av en teknikalitet. Men jag var välkommen att ansöka igen. Jag frågade om jag kunde få ett transitvisum, och till min förvåning skulle det gå bra, om jag hade ett fordon registrerat i landet, en saudisk försäkring, ett saudiskt körkort, en färdbiljett med mera. Lyckligtvis hade Juanitas man Iain allt det där, och efter ett par dagar fick vi våra unika transitvisum. Wow!
Iain och jag åkte nästa dag, och på fyra dagar avverkade vi en rundtur på nästan 200 mil från Dubai genom Förenade Arabemiraten och Saudiarabien, in i Bahrain och tillbaka igen genom Saudiarabien till Dubai! Vilken tur! Jag hade velat ha mer tid i båda Saudiarabien och Bahrain, men jag fick mer än 24 timmar i varje land och historier att berätta i en hel livstid. Den fyra dagar långa resan blev ett tiosidors blogginlägg. Och nu är vi nästan klara med Mellanöstern. Säg inte till mig att något är omöjligt!