Klimatfrågan har på sistone åkt upp som en av de stora frågorna i årets valrörelse. Bra, anser klimatexperten Christian Azar – men tycker att fokus ligger för mycket på vad den enskilda individen kan göra.
SVERIGE – När man förvandlar klimatpolitiken till vad man får och inte får göra och börjar peka finger åt folk, blir det lätt fel. Frågan blir förknippad med renlevnadsmoralism, säger han.
Azar är professor i energi och miljö på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg och är en av de främsta klimatforskarna i landet. Han tycker det är bra att klimatet kom med i valrörelsen, men ifrågasätter debattens inriktning.
Det har talats om klimatångest, lådcyklar och köttkonsumtion, om bilåkande och utsläppen från våra flygresor. Vissa har ifrågasatt om vi över huvud taget borde flyga.
– Det har handlat mycket om vad man kan göra som individ. Men vi löser inte problemet genom att släcka lamporna i hemmet, anser han.
– Det är lovvärt att vilja bidra, men individen kan inte lösa detta. Klimathotet kan vi bara komma åt genom kollektiva, politiska lösningar.
Svenska utsläppen mycket små
Sådana politiska lösningar, på global och nationell nivå, måste inkludera en tydlig spelplan för marknadens aktörer – exempelvis avgifter som gör det dyrt att släppa ut koldioxid, säger han.
Azar påpekar att vi inte förväntar oss individuella lösningar på andra stora frågor, som militärt försvar, sjukvård och utbildningssystem. Vi försöker lösa dem politiskt.
Det kan också vara viktigt att komma ihåg att Sverige som land svarar för 0,13 procent av de globala koldioxidutsläppen – en försvinnande liten andel – och att vi numera släpper ut betydligt mindre per capita än den genomsnittlige kinesen.
– Från ett utsläppsperspektiv är vi en mycket liten del av världen, säger Azar.
EU en förebild
Det stora problemet med klimathotet är förstås att vi i Sverige inte kan göra särskilt mycket åt vad som händer i Kina och USA – som tillsammans svarar för över 40 procent av koldioxidutsläppen på jorden.
Å andra sidan kan de låga svenska utsläppen spela en opinionsbildande roll, menar Azar. Våra lösningar kan vara kopierbara för andra länder. Han lyfter fram hela EU som ett bra exempel på detta. EU, med en av världens tre största ekonomier, svarar i dag bara för knappt tio procent av de globala klodioxidutsläppen.
– Åtgärder inom EU kan tjäna som ett argument utanför Europa för att det går att kombinera låga utsläpp med hög levnadsstandard, säger Azar.
Fakta: Koldioxidutsläpp
De globala koldioxidutsläppen från förbränning av fossila bränslen var 35,76 miljarder ton år 2016.
Länderna med störst utsläpp var Kina (10,48 miljarder ton), USA (5,01), Indien (2,53), Ryssland (1,66), Japan (1,24). EU:s samlade utsläpp var 3,43 miljarder ton.
Sveriges utsläpp anges till 45 miljoner ton enligt samma typ av beräkningar (jordbrukets utsläpp inte medräknade), vilket utgör cirka 0,13 procent av de globala utsläppen.
Källa: PBL
Fakta: Hur mycket släpper Sverige ut?
I klimatdebatten hörs ofta att vi i Sverige borde räkna in utsläppen från vår konsumtion av varor från utlandet. Räknar man på det sättet åker våra utsläpp upp rejält i höjden, till över elva ton per person och år.
Å andra sidan borde man kanske i så fall räkna in klimatvinsterna från den svenska exporten. Enligt forskare vid Lunds universitet är utsläppen från den svenska produktionen mycket små i en internationell kontext, och borde komma Sverige till del i beräkningarna. I så fall halveras utsläppen jämfört med konsumtionsmodellen.
Dessutom finns det forskare som anser att vi borde räkna in vår stora kolsänka – den svenska skogen – i kalkylen. En kolsänka urlakar kol från atmosfären genom att biomassan använder kol vid sin uppbyggnad. Den svenska regeringen har valt att avstå från den biten eftersom man inte velat sänka ambitionsnivån. Om den skulle tas med sjunker våra utsläpp till runt 1,5 ton per person och år – en av de lägsta siffrorna för något land i världen.
Källor: Lunds universitet, Naturvårdsverket, SEI m.fl.
