Jag har gått som med en klump i bröstet de senaste månaderna. Det känns som om jag lever normaliseringen av rasismen och fascismen i alla deras nyanser av brunt i det offentliga rummet.
Jag vet att skadan egentligen skedde redan 2010 då SD kom in i riksdagen och i kommunfullmäktige runtom i landet. Då började den normalisering vi ser i dag. Men jag känner att det har accelererat något så obehagligt, mer ju närmare valet vi kommit.
Min oro ökade under Almedalsveckan i juni. Nazisterna i NMR fick tillstånd att ha sitt bokbord intill RFSL:s lokal på Södertorg. Detta ledde till att RFSL Ungdom ställde in sina planerade program. NMR fick sitt tillstånd i yttrandefrihetens namn och trakasserade och misshandlade de oliktänkande under dessa dagar.
Händelserna sätter en del i rörelse i huvudet vad gäller demokratin och det stundande valet. Om våra rättigheter och vilka som tar sig rättigheter på bekostnad av andra. Klumpen växer i bröstet och tynger mig.
Ännu ett fascistparti ställer upp i val och visar sig mer och mer i offentligheten. De säger sig vara ett alternativ för Sverige, med en politik att tvångsdeportera alla med bakgrund i andra länder. De kallar det för ”återvandring” och det har ingen betydelse om du är född i Sverige.
Jag läser i sociala medier hur folk har hittat foldrar i sina barnvagnar när de har passerat på stan. Foldrar som liknar dem från resebyråer med bild på ett flygplan och texten ”Dags att åka hem…”.
Drygt en månad före valet sker omfattande bilbränder i Göteborg och några andra näraliggande orter. Över 80 bilar sätts systematiskt i brand och bilden av maskerade svartklädda vandaler sprids i alla medier.
Bilbränderna ger förstås bränsle till den så kallade integrationsdebatten och talet om alla dessa invandrare som inte kan anpassa sig. Om hårdare tag, fler poliser och övervakningskameror.
Ingen frågar sig varför närpolisen försvann från första början. Ingen bryr sig om att de som drabbas av våldet och skadegörelsen är de som bor i de områdena. Ingen frågar varför det här händer nu, vilka som får en skjuts av bilbränderna.
Klumpen i bröstet växer.
Jag hör unga ensamkommande berätta att de har blivit kallade för våldtäktsmän. Två veckor innan valet väljer Uppdrag granskning att sända ett program om att 58 procent av dem som döms för våldtäkt är födda utomlands.
Tycka vad en vill om rättssäkerheten i frågan: 90 procent av alla våldtäkter anmäls aldrig och i slutändan leder 2 procent av våldtäkterna till fällande dom. Men onekligen ett intressant val av tid att sända programmet.
Jag hör partikamrater vid valstugor berätta om förbipasserande som säger till dem: Det är ni som släpper in våldtäktsmännen.
Tanken att emigrera har ibland dykt upp i samband med klumpen i bröstet. Har jag gjort det en gång som flykting så har jag mycket bättre förutsättningar att göra det nu igen. Men jag har själv valt att bo här.
“Dags att åka hem”? Det här är mitt hem. Jag har trots denna övergående period en stor förhoppning om all den solidaritet som finns och som värmer och driver oss framåt. Medmänskligheten kommer alltid att segra.
Tumme upp:
All pepp och allt engagemang som lyser upp denna mörka tid, barn och unga, och de som kämpar för allas lika värde.
Tumme ned:
Uppdrag granskning, som kunde ägnat de här programmen innan valet åt att granska makten och politikerna.
