Biståndshjälpen är på väg att ta slut för de över 700 000 rohingyer som för ett år sedan tvingades fly från Myanmar till grannlandet Bangladesh och ännu finns det inga förutsättningar för att de tryggt och säkert ska kunna återvända hem igen. Det skriver Jan Egeland, som är generalsekreterare för Norska flyktingrådet, i denna kommentar.
MYANMAR Massflykten från Myanmar till Cox’s Bazar i Bangladesh inleddes den 25 augusti förra året och blev en av de snabbast växande flyktingkriserna i världen under förra året. Vid tiden fick krisen enorm internationell uppmärksamhet. Men ett år senare har endast 34 procent av det nödbistånd som FN begärde för att kunna hjälpa flyktingarna samlats in.
Flyktingarna lever i ett ingenmansland. Ingen kan ge några trygga garantier till de familjer som återvänder till Myanmar, samtidigt som de endast erbjuds begränsad internationell hjälp i de bangladeshiska lägren.
Stödet måste omgående öka. Det internationella samfundet måste ta över en större del av det enorma ansvar som vilar på lokala myndigheter och befolkningar, och även visa de förföljda rohingyerna att de inte är bortglömda.
I dag är Cox’s Bazar världens största flyktingläger. De flesta som finns där tillhör en muslimsk minoritet som flytt undan extremt våld. För närvarande har sammanlagt närmare 900 000 rohingyer från Myanmar tagit skydd i Bangladesh, och det humanitära hjälpsystemet är överbelastat på grund av de jättelika behoven.
Den humanitära krisen har förvärrats ytterligare av den regnperiod som inleddes i juni och som lett till att flyktingarnas läger skadats av kraftig nederbörd, översvämningar, jordskred och hårda vindar. Förflyttningar till säkrare platser pågår, men lägren är fortfarande farligt överbefolkade.
Det finns ett stort behov av att hitta lämpligare platser för flyktingarna, men det är en svår utmaning i Bangladesh som redan är ett av världens mest tätbefolkade länder. I Cox’s Bazar florerar rykten och människor är oroade för att de ska behöva återvända till sina hembyar trots att de garantier de kräver inte har uppfyllts.
– Jag tänker inte återvända innan rohingyerna fått medborgarskap, jämlika rättigheter och rätten att röra sig fritt, samt kompensation för de hus de brände ner. Jag tänker inte återvända med min familj förrän vi känner oss helt trygga, säger Nurul Amin, 35, till Norska flyktingrådet.
Han flydde från sitt hem i delstaten Rakhine för ett år sedan och ställer samma krav som många andra i lägren.
Det är rohingyernas rättighet att återvända. Ett år efter att krisen startade måste arbetet intensifieras för att flyktingarna ska kunna återvända hem frivilligt, tryggt och värdigt, i linje med internationella regler.
Tillgången till norra Rakhine är för närvarande begränsad för humanitära organisationer och det går inte att få fram oberoende information om hur förhållandena är på de platser som flyktingarna ska återvända till. Det finns heller inga garantier för att de återvändande ska tillåtas att flytta tillbaka till sina tidigare hem, eller till de platser de själva väljer.
Biståndsorganisationer behöver fri tillgång till norra Rakhine och dess befolkning för att kunna göra självständiga utvärderingar samt bidra med hjälp och skydd till dem som vill återvända.
Fakta
För närvarande finns det närmare 900 000 flyktingar från Myanmar i Bangladesh. Cirka 725 000 av dem anlände efter den 25 augusti förra året, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Enligt FN:s databas Financial Tracking Service har endast 34 procent av de pengar som begärts för världsorganisationens flyktinghjälp inkommit. Norska flyktingrådet bedriver arbete i Myanmar och Bangladesh.