Människorättsorganisationer har i allt högre utsträckning börjat uppmärksamma den ofta svåra situationen för världens ursprungsbefolkningar. Men i officiella dokument glöms de fortfarande ofta bort.
VÄRLDEN Ursprungsbefolkningarna nämns bara i två de 17 globala utvecklingsmålen och i två av dess 230 indikatorer, enligt Chris Chapman arbetar med urfolks rättigheter för Amnesty International.
Enligt honom är erkännanden från statliga myndigheter ett viktigt steg i rätt riktning, men det innebär inte automatiskt att urfolken får samma status som andra medborgare. Den typen av erkännanden har dock i högre grad börjat betraktas som en mycket viktig global fråga.
Chris Chapman säger att det är urfolkens rätt att få ta del av pågående utvecklingsarbete – och att det är mycket viktigt att de själva får bestämma vilka prioriteringar och strategier som behövs.
– I synnerhet är det deras rättighet att vara aktivt involverade i utvecklingen av program för sjukvård, bostäder och andra ekonomiska och sociala satsningar, och att i så hög grad som möjligt leda dessa program genom sina egna institutioner, säger han till IPS.
Chris Chapman understryker att den hjälp urfolk behöver ska vara inriktad på att stärka deras egenmakt.
– Det handlar om att se till att deras röster blir hörda och att göra det möjligt för dem att sätta dagordningen kring utvecklingsfrågor. Det ligger i linje med FN:s deklaration för ursprungsbefolkningars rättigheter.
I juli hölls ett möte i New York inom Ursprungsfolkens grupp för hållbar utveckling, IPMG, som arbetar för att stärka urfolkens rättigheter. Vid mötet framhöll en företrädare för gruppens afrikanska avdelning att det finns mängder av ursprungsbefolkningar i Afrika som lever enligt sina egna traditioner – och att det därför är mycket viktigt att ländernas regeringar ger erkännanden till levnadssätt som avviker från majoritetsbefolkningens.
Mötets ordförande Joan Carling, påpekade att ursprungsbefolkningar i Kongo-Kinshasa är drabbade av konflikter och markstölder – och att få åtgärder görs för att bemöta situationen.
Joan Carling sade samtidigt att många representanter för ursprungsbefolkningar vill att fler länder ska tillämpa de hållbara globala utvecklingsmålen genom nya handlingsprogram och strategier.
– Vi har sett framsteg i vissa länder där de arbetar för inkludering av ursprungsbefolkningar, men detta är i länder som redan tidigare arbetat stöttande och som nu även har lagt till målsättningarna för de hållbara utvecklingsmålen, sade hon.
På global nivå menar Joan Carling att en av de viktigaste frågorna är satsningar på förbättrad utbildning.
– Inom skolorna måste man godkänna användningen av modersmål på grundskolenivå, hur ska barn kunna anpassa sig om språket är helt främmande för dem?
En annan fråga som Joan Carling lyfte fram var behovet av markrättigheter för ursprungsbefolkningar.
– Där måste förändringar ske. Utan markrättigheter går det inte att uppnå en hållbar utveckling för ursprungsbefolkningarna.
Vid mötet diskuterades även behovet av att världens länder samlar in tillförlitlig statistik om sina befolkningar och deras behov. Joan Carling underströk att detta är oerhört viktigt när det gäller ursprungsbefolkningar, eftersom myndigheter är i behov av korrekta uppgifter för att kunna bemöta de behov som finns. Hon sade samtidigt att världens länder behöver öka sin politiska vilja på nationell nivå, i stället för att fokusera för mycket på den globala utvecklingen.
