Donald Trump har enligt uträkningar fällt i snitt 5,9 osanningar om dagen sedan han tillträdde som USA:s president. Osanningar som väg till politisk makt har debatterats flitigt den senaste tiden, men frågan är om inte Trump skuggar för en större verklighet där sanning och alternativ fakta förekommit i det politiska narrativet längre än en mandatperiod i Vita huset.
ANALYS/FAKE NEWS Rudy Giuliani har hamnat i blåsväder efter att i en intervju med NBC-programmet ”Meet the Press”. I samtal med programledaren Chuck Todd diskuterade Donald Trumps juridiska ombud huruvida ett förhör i samband med den särskilde utredaren Robert Mueller:
– Jag kommer inte att låta mig stressas till att övertala honom att vittna så att han kan luras till mened, sa Giuliani och fortsatte: När man säger att han borde vittna för att han ska säga sanningen och att han inte ska oroa sig, då är det så dumt eftersom det är någons version av sanningen. Inte sanningen.
Sanning är sanning, invände programledaren, varpå Giuliani sa:
– Nej, det är det inte alls.
Diskussionen fortsatte och Rudy Giuliani, som tidigare tjänstgjort som borgmästare för New York City, hävdade att fakta ligger i betraktarens öga:
– Numera gör de det.
Sanning, fake news och lögnmedier är begrepp som blivit vardagsmat i såväl Donald Trumps utspel (oftast via Twitter) som mediers rapportering om hans presidentskap och politik. Begreppen och diskussionen som fördes i ”Meet the Press” nyligen stämmer in i ett nytt slags narrativ där sanning och fakta blivit rörlig materia vilka vem som helst kan göra anspråk på, särskilt den som ljuger.
Donald Trump har i många fall både före och efter han tillträdde som USA:s president ertappats med lögner (om alltifrån sin egen privata historia till sin administrations förtjänster och föregångares misslyckanden), men konsekvent vägrat ta till sig och erkänt att han slunkit på sanningen. Samma teknik, att göra diskussion av förhållandevis enkla sakförhållanden, har varit en viktig mutter i de populistiska fabriker som på löpande band lagt hand på regeringsmakter och samhällsdebatter i östeuropeiska EU-stater, Ryssland, Filippinerna och Sverige.
Främsta utövare av ”alternativ fakta” inom svensk politik är Sverigedemokraterna, som i spåren av de förödande skogsbränderna i Sverige (men även i Portugal, Grekland och USA) nedvärderat talet om klimatförändringar och öppet utmålat SMHI som ansvarig för ”klimathets” kort inför ett stundande val.
Utvecklingen är särskilt flagrant och tillgänglig att följa tack vare sociala medier, där stora massor sprungna ur trollfabriken gör verklighet av en rest från Nazityskland, nämligen att ”repetera en lögn tillräckligt många gånger så blir den till en sanning”. Om det är vad president Trump och andra politiska aktörer som vaccinerat sig mot fakta hoppas på ska hända är oklart. Däremot bör medier kanske bättre belysa sanningen som förekomst i det politiska språket och visa på en verklighet som Trump varken är skapare eller förbättrare av, nämligen att lögner sluntit från politikers tungor förut.
Sanningen är under kraftig eldgivning, menar Michiko Kakutani i sin bok The Death of Truth. Frånvaron av överenskommelser om grundläggande fakta omöjliggör rationella politiska debatter och krattar manegen för alternativ fakta och auktoritära ledare som blir svåra att hålla ansvariga för saker de gjort och sagt.
”Utan sanning stapplar demokratin”, skriver Kakutani.
George Orwell skrev i den moderna klassikern ”Politics and the English language” att ”politikerspråk är utformat för att göra sanningar till sanningslåtande”, ord som känns rimliga att citera efter Rudy Giulianis faktaanalys i ”Meet the Press” och Sverigedemokraternas tal om ”klimatalarmism” i ett läge då 99,4 procent av världens samlade forskarkår anser att mänskligheten har orsakat klimatförändringarna. En ökning från den tidigare redan höga siffran: 97 procent.
Det kan kallas konsensus, det kan tas för sanning. Det kan också tas för en åsikt.
