DEBATT Vi har länge hört det och länge ignorerat det: klimatförändringarna och den sinande mångfalden av arter. Vi vet att det är vi människor som ligger bakom dessa förändringar. Men det är inte, och har aldrig varit, ett avlägset problem på någon annans bord.
De allt mer förekommande extremvädren är resultat av att vår överhettade planet som ger uttryck för decennier av misshandel. Just nu släcker vi bokstavligt talat bränder, men vi måste ta vårt ansvar och göra mycket mer än så.
Samtidigt som vi måste göra allt vi kan för att se till att hålla nere jordens medeltemperatur – som vår möjlighet att bygga socialt anständiga samhällen på – måste vi bevara så mycket av livets bibliotek som möjligt. Vi har ingen aning om vilken art som har nyckeln till kampen mot cancer i sitt DNA eller blir basen för nästa generations föda. Men vi vet att vi inte kan fortsätta utrota arter 100-1000 gånger snabbare än naturligt.
Hjälpsamma, omtänksamma och goda planetskötare på individnivå i all ära. Men för att rädda planeten krävs mer, det krävs en stark politik. Allt för länge har debatten handlat om att vi räddar världen genom att välja grönt. För att lösa klimatfrågan kan vi inte bara konsumera grönt, vi som redan har det gott ställt måste också konsumera mindre.
Evig ekonomisk tillväxt har upphöjts till religion. Evigt ökade resursuttag från en ändlig planet är omöjligt. Ständiga krav på mer vinst, utvinning och konsumtion skövlar naturskogar över hela världen. Samtidigt som bottentrålar skövlar marina ekosystem bortom räddning. Vi formligen spräcker jordskorpan och förgiftar vattnet och förändrar atmosfären. Kan någon göra en god affär så tycks allt vara tillåtet.
Men det kan ändras. Genom kraftigt minskade, kanske rent av slopade, avkastningskrav. Genom främjande av lokal ekonomi, genom ett absolut slut för investeringar i fossila fonder. Genom en delningsekonomi delar vi varor och kan minska miljöbelastningen. Med en cirkulär ekonomi minskar vi de sår som skapas i naturen vid utvinningen av nya råvaror.
Den totala konsumtionen måste minska. Mindre köphets innebär dock inte sämre liv, tvärtom. Lyckoforskningen visar att många av oss skulle må bra av att arbeta kortare dagar snarare än att ständigt höja inkomsterna för att konsumera mer. Det är mer logiskt att politiken ägnar sig åt att minska klyftorna än att öka tillväxten. Alla vinner på en rättvis fördelning av arbete, pengar och fri tid, inom naturens ramar.
Skogsbränderna, vattenbristen och de sinande skördarna är biosfärens sätt att visa att något är fel. Vi kan inte bara ta en värktablett och fortsätta som vanligt. Det krävs en radikalt mycket grönare politik, och den behövs nu. För att uppnå det måste politiker ha modet att säga som det är, och våga skapa opinion för en annan utveckling bortom tillväxtsamhällets förbannelse.
