COLOMBIA Mellan åren 1948 och 1958 pågick krig i Colombia och med över 300 000 dödsoffer På landsbygden organiserade sig bönderna i egna militära styrkor för att skydda sig. De stöttades av kommunistpartiet som fick allt starkare fotfäste på landsbygden.

Kriget, ”La Violencia”, slutade 1958 med en förlikning där de konservativa och liberala enades om att dela på positionerna inom statsapparaten och styra landet gemensamt. Samtidigt förbjöd de all opposition och skapade på så sätt en gemensam front mot landets radikala krafter, och höll kommunisterna och bönderna borta från makten.

Gerillagrupper växer fram

Åren efter maktfördelningen i Colombia 1958 växte starka, radikala vänsterorienterade krafter fram i stora delar av Latinamerika. I Colombia bildades snabbt flera militariserade vänsterorienterade grupper, några med rötter på landsbygden och andra i radikala studentmiljöer. De kallades gerillan eftersom de drev krigsföring mot statsmakten.

De mest framträdande gerillagrupperna var Folkets armé (Farc) och Nationella frihetsarmén (ELN). De kämpade för regimskifte och ett mer demokratiskt styre. Inbördeskriget mellan regeringsarmén och gerillan startade 1964 och har därefter fortgått. Kriget har kostat över 200 000 människoliv och miljoner människor har förlorat sina hem.

Utöver regeringsarmén och gerillan etablerades olika paramilitära grupperingar i Colombia på 1980-talet. De olika grupperna upprättades av markägare och drogkarteller för att bekämpa gerillan och vänstersidan generellt. 1997 slog de sig samman i en styrka som de kallade De förenade självförsvarsstyrkorna (AUC).
AUC var en förening av högerorienterade styrkor med stöd av regeringsarmén och delar av den politiska ledningen. De ansåg sig vara beskyddare av staten och systemet. AUC har stått för de mest omfattande övergreppen i Colombia. Men också armén och gerillan ligger bakom många allvarliga övergrepp och brott mot de mänskliga rättigheterna.

AUC la ner sina vapen 2003 och lät sig avväpnas med löfte om lägre straff för de som befinns skyldiga till övergrepp. Likväl har många av gruppens anhängare fortsatt sin verksamhet i rent kriminella grupper. De representerar i dag det största säkerhetshotet, enligt myndigheterna. Dessa grupper har nära koppling till produktion av och handel med narkotika.

Utöver den våldsamma rivaliteten mellan vänster- och högerkrafter har landet haft allvarliga problem med narkotikahandel. Dessa problemområden hänger tätt samman eftersom en stor del av pengarna från narkotikahandeln har gått till att finansiera både gerillagrupperna och de paramilitära grupperna.

USA och drogproblematiken

USA har länge varit inblandad i konflikten i Colombia , men har mött stark internationell kritik. USA har försökt att legitimera sin Colombia-politik med att Colombia är en av huvudleverantörerna av olagliga droger, cannabis och kokain, till USA. Men USA beskylls för att ha en dold agenda, att insatserna handlar mer om tillgång till olja än kampen mot narkotika. I Amazonasområdet i Colombia, som gerillan kontrollerar, antas det nämligen finnas stora oljeresurser.
President Álvaro Uribe Vélez tog över makten i Colombia år 2002. Han var vänligt inställd till USA och förde en hård politik mot Farc och ELN. Fredsavtalet med AUC år 2003 imponerade dock inte på landets vänster som såg AUC och regeringen som två sidor av samma sak. Jakten på gerillagrupper ledde de colombianska militära interventionerna över gränsen till grannländerna Ecuador och Venezuela och medförde en diplomatisk kris för Colombias relation med länderna. Efter det att Juan Manuel Santos blev president 2010 förbättrades relationerna.

Fredsförhandlingar

Strax efter valet år 2010 inleddes på initiativ från Farc förhandlingar om ett fredsavtal med President Santos. Den 24 juni 2016 skrev parterna under ett avtal om att krigshandlingarna skulle upphöra, och fredsavtalet i sin helhet skrevs under 25 augusti.
Avtalet har varit avgörande för en efterlängtad fred som gör slut på den över 50 år långa konflikten. En av utmaningarna fram- över blir att få folkets stöd till fredsavtalet genom en folkomröstning, och samtidigt få med Den nationella befrielsearmén (ELN) i en fredlig lösning som består, något ELN hittills inte varit intresserade av.

Men när folkomröstningen hölls den 2 oktober röstade en knapp majoritet oväntat mot fredsavtalet. Nejsidans huvudargument var att gerillans medlemmar kom för lindrigt undan. Varningar förekom också om att Colombia riskerade att bli ett nytt Venezuela om Farc kom till makten. Grannlandet framhölls som ett skräckexempel på havererad vänsterpolitik.
Några dagar efter bakslaget i folkomröstningen fick Santos ett erkännande för sitt arbete, då det kungjordes att han tilldelats Nobels fredspris för 2016.
I november godkändes ett reviderat fredsavtal av kongressen. Den här gången hölls ingen folkomröstning.

Sommaren 2017 var avväpningen av Farc, som var en del i avtalet, genomförd och den forna gerillan omvandlade sig till ett politiskt parti med namnet Alternativa gemensamma revolutionära styrkan (Fuerza alternativa revolucionaria del común, Farc). Beslutet att behålla namnet Farc, nu med en annan betydelse, var kontroversiellt då det för många colombianer är synonymt med en terrorgrupp.
Någon bestående vapenvila mellan ELN och regeringsarmén har inte lyckats uppnås.

Sanningskommission tillsätts

I början på maj utsåg Juan Manuel Santos en sanningskommission som ska försöka kasta ljus över de många brott som begåtts under ett halvsekel av inbördeskrig. Arbetet inleddes i november och ska pågå i tre år.
Fred är en viktig förutsättning för att förbättra levnadsvillkoren för det colombianska folket. Colombia är i dag ett av de länder i världen som har flest interna flyktingar. Runt 6 av landets 48 miljoner invånare är på flykt i sitt eget land.