DEBATT • Under decennier har integrationspolitiken ignorerat den strukturella och institutionella diskrimineringens roll i att motverka integration och social sammanhållning i samhället. Invandring, som varit den största motorn för den svenska välfärdsstatens utveckling sedan efterkrigstiden, kom sedan 1990-talet att betraktas som ett problem och nya främlingsfientliga och rasistiska partier som Ny Demokrati och Sverigedemokraterna (SD) nådde historiska valframgångar. Detta hängde ihop med ökad flyktinginvandring som ett resultat av en ohämmad nyliberal globalisering som ledde till ökade krig och konflikter samt försämrade den socioekonomiska och politiska situationen i många icke-västländer som tvingade folk på flykt.
Den bråkdel av flyktingar och migranter som lyckas ta sig igenom taggtrådar och överlever havet och trasiga båtar betraktas som hot i Europa och i Sverige. Detta har två orsaker: (1) existensen av diskriminerande strukturer och institutioner som motverkar integrationen av personer med invandrarbakgrund i Sverige och (2) den försämrade välfärdsstatens skyddsnät på grund av en växande nyliberalisering av samhället. Ökad marginalisering av personer med invandrarbakgrund och polarisering i samhället har genom en vi-och-dom-skapande medial diskurs framställts som importerade problem som har kommit hit med invandringen.
”Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering” och ett stort europeiskt forskningsprojekt, ”The European Dilemma”, som jag var ansvarig för varnade tidigt på 2000-talet för de farliga följderna av ett oansvarigt politiskt system där kortsiktiga intressen går före samhällets bästa och alla människors lika värde. Detta nonchalerades och motarbetades aktivt av marknadsfundamentalistiska allianspartier och socialdemokrater som i jakt på mittenväljare och främlingsfientliga LO-medlemmars röster närmat sig högerkrafterna och adopterat deras politik.
Dessutom användes ”kriget mot terrorismen” som alibi för att legitimera oförmågan att bekämpa den strukturella diskrimineringen och rasismen och dess konsekvenser för social sammanhållning i samhället. Många personer med invandrarbakgrund, i synnerhet de som betraktas ha ”sitt ursprung” i muslimska länder, ses antingen som terrorister och brottslingar eller som potentiella sådana. Integrationspolitiken ses idag som en fråga om säkerhet. Säkerhetstänkande, det vill säga säkerhet för den grupp som betraktas tillhöra ”svenskheten”, går före en politik för social sammanhållning och skapandet av ett samhälle där alla oavsett klass, etnicitet, religion, kön och andra skillnadsskapande kategoriseringar får lika möjligheter till ett liv utan diskriminering.
Både alliansregeringen och de rödgröna har vägrat att genomföra utredningens förslag för att åtgärda den strukturella diskrimineringen och rasismen. De fortsätter att se integrationen som en särpolitik för ”de andra” och inte som en generell politik för hela samhället. Integration handlar om social sammanhållning och måste tas på allvar genom ett inkluderande tankesätt och politiska program och åtgärder bortom vi-och-dom tudelningen.
Kampen för social sammanhållning i samhället går hand i hand med kampen mot strukturell diskriminering och rasism. Integrationsproblemet finns inte i förorter, utan förortsproblemen är resultaten av marginalisering och ökad segregation orsakade av ett politiskt system som passivt anpassar sig till rasistiska partier och diskurser och vägrar introducera långsidiga åtgärder mot rasism och diskriminering i samhället.
