ANALYS/USA I dagens USA finns många städer och samhällen som varit knutna till eller direkt beroende av stålindustrin. Exempelvis Bethlehem, i Pennsylvania, där stadens stolthet länge var ett mäktigt industriskrytbygge i stadens hjärta. I dag en aningen bisarr turistattraktion för den som är intresserad av industrihistoria, men för många boende förblir det brunrostiga skelettet ett kvitto på hur det kan gå för den som lägger alla ägg i en och samma korg.

Längre norrut, i grannlandet Kanada, har det hållits G7-möte och temat på allas läppar har varit stålindustrin och USA:s president Donald Trumps upprättade tullar. Ett infriat vallöfte som gillades starkt av utsatta industrisamhällen som med åtstramad handel med lågprisländer som exempelvis Kina såg sin chans att rädda sig kvar i matchen. Även dödförklarade industrisamhällen såg sin chans att gräva fram lik ur jorden och skaka nytt liv i produktionen.

– Vi ska återställa stålindustrin och vi ska återställa aluminiumindustrin till vad det en gång var, sa Trump tidigare i våras.

”Hur länge klarar vi oss?”

De 25-procentiga skattesatserna på importerat stål och aluminium från exempelvis Kina eller EU är inte bara det första avlossade skottet i vad som alltmer liknar ett regelrätt handelskrig, det är ett därtill en ogenomtänkt salva i foten på den egna industrin.

Michael Larsen, chef för stålkoncernen CP Industries, undrar vem som egentligen kommer att få stå för tullnotan i slutändan.

– Hur länge kommer vi att stå ut? frågar han sig i en intervju med New York Times.

CP Industries har sin bas i McKeesport, Pennsylvania, och tillhandahåller stål och aluminium till såväl den amerikanska flottan som rymdforskningsorganet Nasa. En industri helt beroende av handelssamarbeten med kinesiska bolag. Och bolaget är ett av många exempel på hur ståltullarna i ett slag försvårar och helt ändrar spelplanen för aktörer som med den globala handelsdialektiken idkar handel och samarbete utan större hänsyn till nationella tillhörigheter.

CP Industries är liksom andra inhemska stålaktörer i USA beroende av den globala marknaden för att kunna leverera på hemmaplan. Och med de nya tullarna att ta hänsyn till kan intressenter i andra länder mycket väl rädas de höjda kostnaderna och köpa billigare annorstädes.

Forskning kan ta stryk

USA står enligt branschorganet World Steel för 5 procent av världens totala stålproduktion, att jämföra med Indiens 6, EU:s 10 och Kinas närmare 49. Infrastruktur slukar givetvis en stor del av världens totala produktion, men även transportsektorn och teknikutveckling, varav de senare framhålls som särskilt viktiga för innovationen när det gäller klimatsmartare och mer hållbara industrialternativ.

Därför är frågan om USA:s nygrå väg att sätta krokben för den inhemska industrin även bakbinder aktörer som CP Industries och deras utsikter att våga investera i nya teknologiska lösningar.

Som att fånga upp koldioxidutsläpp redan under produktionen.

Något som industrin i dag satsar stora pengar på att forska fram nya tekniska lösningar kring, inte minst för att överleva som trovärdigt alternativ, men även för att minska produktionskostnaderna.

– Trumps försök att rädda industrin genom att straffa Kina [med tullar] kommer troligen bara att straffa själva navet, förutspådde ekonomireportern Annie Lowrey i The Atlantic när presidenten aviserade de nu sjösatta planerna.

"800 nya ståljobb"

Men de 800 jobb som den amerikanska stålindustrin har återskapat sedan mars i år är ett kvitto på att Trumps politik fungerar, menar Dan Simmons, fackordförande för US Steel Workers lokalavdelning i Granite City, Illinois, i en intervju med public servicebolaget NPR.

– Det profiterades länge på vår industri med alla illegala importer, och allt på vår bekostnad. Och de fick billigt skitstål, förklarar Simmons och tillägger att stålverket i Granite City nu har satt 300 personer i arbete.

Ändå kvarstår hotet om ett handelskrig mellan USA och omvärlden, oklart om det blir ett öppet och regelrätt sådant eller lågintensivt. Långsiktigt har ordkriget mellan Trump och den rika världens företrädare, vilket det senaste G7-mötet i Kanada blev ett sorligt exempel på, fördunklat utsikterna för globalt samarbete. Något som kan äventyra forskningssamarbeten i syfte att göra en av industrialismens bärande fötter lite mindre miljöskadlig.

Enligt OECD, världskapitalets egna motsvarighet till en religiös maktfaktor som Vatikanen, kommer den nya politiken också att minska tillväxten, vilket vore detsamma som att skjuta sig själv i foten för ett land vars andliga övertygelse bottnar i monetär dominans:

– Vi befarar att utvecklingen är ett hot mot global återhämtning, säger Angel Gurría, OECD:s generalsekreterare, i ett uttalande.