I tider av vapenskrammel och ökad risk för militära strider mellan USA och Ryssland med ett krigsförstört Syrien som krigsskådeplats tränger sig ett bekant ordspråk på: I krig är sanningen alltid det första offret. Det stämmer i fallet Vietnamkriget. Där intensifierade Vita husets sina krigsinsatser efter en gåtfull händelse i Tonkinbukten sommaren 1964.
Natten till den 20 mars 2003 utlöstes flyglarmet i Iraks huvudstad Bagdad. Vad som länge varit en tidsfråga blev nu iskall verklighet: amerikanska stridsplan fällde bomber över militära mål och inledde sitt andra krig mot Saddam Husseins regim på ett drygt årtionde.
Under Gulfkriget i början av 1990-talet klev USA in i en redan påbörjad väpnad konflikt efter att irakiska styrkor ockuperat Kuwait, en viktig oljepartner till USA. Våren 2003 invaderade USA Irak i strid med folkrätten och världssamfundets stöd och baserat på vad som redan då var allmänt känt som en serie planterade lögner: att Irak understödde terrornätverket al-Qaida och hade tillgång till massförstörelsevapen.
Inte första lögnen
Irakinvasionen 2003 var ingalunda första gången som USA inledde storskaliga krig på felaktiga påståenden och med en missledd kongress och väljarkår i ryggen. I två decennier var Vietnam ett reguljärt slagfält för en halv miljon amerikanska soldater och ett helvete på jorden för civila. Och till stor del till följd av en händelse den 4 augusti 1964: ett angrepp från Nordvietnams befrielsearmé FNL mot amerikanska fartyg på internationellt vatten i Tonkinbukten. Ett angrepp som USAs president Lyndon Johnson kallade ”avsiktligt” och ”oprovocerat”.
Presidenten sökte stöd i kongressen för ökad militär närvaro i Vietnam – och fick det efter att senaten röstat för den så kallade ” Tonkinbuktsresolutionen” med röstsiffrorna 88–2.
Resolutionen gav Lyndon Johnson befogenheter att trappa upp den militära närvaron i Sydostasien utan krav på någon formell krigsförklaring från kongressen.
Militära och politiska konsekvenser
USAs svarade på angreppet i Tonkinbukten med att kraftigt utöka antalet amerikanska militära rådgivare och soldater på plats för att bistå den sydvietnamesiska regimens försök att slå ner det växande missnöjet med styret i Saigon och Nordvietnams expanderande krigföring söderut.
Utöver marktrupper påbörjade USA intensiva bombningar i Nordvietnam och grannlandet Laos. Men USA vann aldrig något militärt momentum utan föll bara djupare och djupare ner i ett krig som från början inte var deras men som i Kalla krigets dialektik försvarades som ”ett försvar för friheten och demokratin”.
”Vi misstog ett inbördeskrig för ett krig mot kommunismen och förlorade många liv på kuppen”, säger Joseph Trento, undersökande amerikansk journalist och författare, i den franska dokumentären ”CIAs hemliga krig” (2003).
För Lyndon Johnson blev Vietnamfrågan och uppgifterna om ett nordvietnamesiskt angrepp mot amerikanska fartyg på internationellt vatten emellertid en vinnarfråga i 1964 års presidentval. Johnson vann en jordskredsseger men hans presidentskap kom snart att uppslukas av USAs närvaro i Vietnam, ett krig som splittrade världsopinionen och var en av hörnpelarna i protesterna under revolutionsåret 1968.
Hemliga kongressförhör
Intermezzot i Tonkinbukten 1964 lämnade dock många obesvarade frågor efter sig och tvivlen om de ens ägde rum fanns där från allra första stund. 1968 hölls senatsförhör om händelsen bakom lykta dörrar och offentliggjorda transkriberingar från dessa visar att skeptikerna var många men att få ville offentligt delge sina tvivel kring händelsens sanningshalter öppet, mest för att inte förarga allmänheten vars barn skeppades till Sydostasien för att bekämpa kommunismen. Och det, visade det sig, baserat på ett ”oprovocerat” anfall som kanske aldrig ägde rum.
– Mäktiga krafter som sitter på stort inflytande och driver många av landets nyhetsmedier och stöder presidenten kommer heller inte sky några som helst medel för att misskreditera den här kommittén, sa Frank Church, demokratisk senator från Idaho, i en sluten debatt i februari 1968.
Church kom själv att driva flera kommittéer under 1970-talet för att hala fram sanningen bakom underrättelsetjänsten CIAs olagliga verksamheter och medverkan till statskupper och politiska mord i bland annat Chile, Guatemala och Kongo.
2010 offentliggjordes 140 hemligstämplade dokument som kastade ljus över händelsen i Tonkinbukten. I en intern NSA-rapport från 1998 (offentliggjord 2005) skrev Robert Hanyok, numera pensionerad historiker vid underrättelseorganet NSA, att den svårtolkade radiokommunikationen mellan Vita huset och NSA medvetet misstolkades och friserades för att se ut som om ett angrepp hade ägt rum:
”Men det skulle dröja länge förrän bevis på att något angrepp aldrig ägde rum skulle nå allmänheten, och även då högst motvilligt”, beklagade han.
Historiskt eftermäle
Fantomanfallen i Tonkinbukten var inte startskottet för Vietnamkriget, den väpnade konflikten mellan regimen i Sydvietnam och FNL i Nordvietnam hade redan pågått i flera år och såg 1964 inte ut att tackla av. Den amerikanska närvaron var redan befäst och USA långt ifrån neutralt till utvecklingen i Vietnam, en av Kalla krigets cyniskt behandlade bondpjäser.
Däremot kom händelsen att användas som en ursäkt för Lyndon Johnson att öka USAs militära närvaro och användning av bombplan över mål i såväl Nordvietnam som Laos. På så vis eskalerade konflikten och var snart ett krig bortom all kontroll, inte bara när det gällde mänskligt lidande och förstörelse av egendom och natur. På hemmaplan utnyttjades kritiken mot USAs närvaro i Vietnam för illegala övervakningar och oprovocerade gripanden av personer på grund av deras politiska åsikter eller, helt sonika, sitt motstånd mot napalmbombande av civila.
Tonkinbuktsintermezzot skvätte bensin på en redan brinnande vårdkase och förlängde konflikten i Vietnam med tio år. Officiellt varade Vietnamkriget mellan den 1 november 1955 och 30 april 1975 och kriget kostade cirka två miljoner människor livet.
