Global Witness rapport visar att minst en miljöaktivist i veckan fått sätta livet till under första kvartalet 2018. Illdåden tillhör vardagen för miljökämpar i samtliga världsdelar och har det gemensamma motivet att tysta misshagliga röster som sätter fingret på känsliga frågor.

Den 2 mars sköts dammotståndaren Ricardo Mayumi till döds i sitt hem i Ifugaoprovinsen i norra Filippinerna. Mayumi var en av förkämparna i motståndet mot bygget av en hydrodamm som ifugaostammen ser som ett hot för regionens invånare, varav många släktingar till redan tvångsförflyttade familjer i spåren av ett annat kontroversiellt dammprojekt på Luzonön: Magatdammen.

Det senare fallet ägde rum när Filippinerna var en militärdiktatur, men statens behandling av dammprojektet i Ifugaoprovinsen i dag bär många likheter med hur landets minoriteter behandlades under diktator Ferdinand Marcos år vid makten.

”Terrorbekämpning”

Miljöaktivister som Ricardo Mayumi har både i media och av lokalpolitiker likställts med ”terrorister”, något som bidragit till att öka hotbilden mot lokala miljöorganisationer och indirekt krattat vägen för privatmiliser att röja upp i statstitulerade ”subversiva” gränder.

Ifugaoprovinsen är inte unik i dagens Filippinerna som under president Rodrigo Duterte trappat upp den statliga förföljelsen och bestraffningen mot narkotikamissbrukare. Allt på ett slagfält där bara ena parten är beväpnad och som i slutändan underminerar landets ställning som rättsstat. Filippinernas redan hårt pressade journalistkår har vittnat om större mått av självcensur av rädsla för att hängas ut som statsfiender av presidenten själv.

”Mordet [på Ricardo Mayumi] sätter fingret på ett allt fientligare klimat gentemot aktivister i Filippinerna”, konstaterade APHR, en människorättsavdelning inom det sydostasiatiska samarbetsorganet ASEAN.

Filippinernas gruvbanekvinna

Att stå upp för ren luft och förespråka stängning av dagbrott har emellertid ett högt pris även för den som rör sig inne i Filippinernas maktkorridorer.

Regina Lopez föddes som dotter till en inflytelserik mediemogul i Filippinernas sociala grädda men lämnade livet på toppen som 18-åring för ett liv som lärare och missionär i Afrika, bosatt sida vid sida i slummen där de människor hon undervisade också levde.

Väl tillbaka i Filippinerna fortsatte engagemanget och striden för utsatta människor men chansen till verkligt politiskt inflytande fick hon först 2016, i egenskap av miljöminister i Rodrigo Dutertes regering. En utnämning som förvånade många men ändå låg i linje med den kontroversielle presidentens vilja att se nya ansikten i politiken.

”Gina” Lopez visade sig dock mer självständig och svårkontrollerad än Duterte först hade tänkt sig. Hennes ihärdiga kritik mot gruvbolagen vann snart politiska segrar och hälften av Filippinernas gruvbestånd – 22 av 41, varav många dagbrott med stor direkt miljöpåverkan – stängdes.

”Blodspengar”

Gruvornas intäkter är ”blodspengar”, konstaterade Lopez och trots vissheten om att det fanns en gräns för långt hon kunde gå i sina febriga attacker mot gruvindustrin sjösatte hon nya visioner om ett hållbart Filippinerna som få hade hört maken till tidigare. Lopez vision tvinnades kring en systemkritisk ekonomisk analys:

– Vart hamnar gruvintäkterna? De tillfaller en handfull redan väldigt rika personer och utländska aktörer. Vi våldtar lokala ekonomier för deras välstånd, sa hon till nyhetsbyrån Reuters i början av 2017 och tillade att brytning efter guld och nickel aldrig får bli viktigare än människoliv.

Regina Lopez må ha gått hårt åt industrin i form av kontroversiella lagar om nedstängningar av gruvor, men hon försvarade öppet president Dutertes knarkkrig, en politisk häxjakt som såväl världssamfundet som MR-organisationer fördömer som godtyckliga och repressiva, och en blodig batalj som drabbar samma viktiga miljöröster som ”Gina” sprungit ur och alltjämt representerar.

Offer för industrin

Våren 2017 stod det ändå klart att samma maktelit som Regina Lopez föddes i – och lämnade bakom sig i tonåren – var starkare än hennes och landets miljörörelsers syn på en hållbar gruvindustri och visioner om ett grönare samhälle. Gruvägare och mäktiga advokatbyråer lyckades bara tio månader efter hennes tillträde ogiltigförklara både hennes beslut om att stänga hälften av landets gruvor och övertyga landets tillsättningskommitté att sätta punkt för Lopez tjänstgörande som miljöminister med det yttersta ansvaret för Filippinernas naturresurser.

Greenpeace sydostasienkontor beklagade ”Ginas” öde och konstaterade att tillsättningskommitténs beslut visar hur långt in i den filippinska statsapparaten som industrins inflytande sträcker sig.

– Alla filippinska medborgare har rätt till en ren och hälsosam miljö. Det var en dröm och ett löfte vi gav landet och olyckligt att det är ekonomiska intressen som styr, sa Regina Lopez.

Ett kvitto på det blev hennes efterträdares – militären Roy Cimatus – gröna ljus åt nya gruvprojekt och upphävda beslut om skyddsklassade naturområden.

Brasilien – miljöaktivisters helvete

Filippinerna är inte enda landet i världen där turbulenta politiska processer bidrar till att kasta medieskugga över negativa sociala och ekologiska utvecklingar.

I Brasilien har miljö- och MR-frågor alltmer förpassats till marginalerna till förmån för landets politiska maktkamp och korruptionsutredningar mot före detta och sittande presidenter. Enligt Global Witness data har 145 miljökämpar mördats i Brasilien sedan 2015 och på frågan om vad som ligger till grund för det ursinniga våldet riktat mot miljöaktivister världen över är svaret: industrialiseringen. I Brasilien sker den mest aggressiva och minst transparanta industrialiseringen i landets norra delar, däribland i Amazonas.
I Brasilien, ett av världens mest ojämlika länder, har jordfrågan varit i fokus i decennier, om inte i sekel. Och i spåren av det politiska kaoset i landets storstäder har en rad uppluckringar av miljölagar genomdrivna av högerregeringen ledd av Michel Temer bidragit till att göra en krutdurk av en redan upphettad situation.

– Vi ser ett ökat våld på landsbygden och den största orsaken är den hållning och den politik som bedrivs i [huvudstaden] Brasília, sa Marcio Astrini, koordinatör för Greenpeace i Brasilien, till The Guardian i samband med en våldsvåg riktad mot skövlingsmotståndare sommaren 2017.

Staten och kapitalet

I Brasilien talas det om en rural laglöshet som för tankarna till militärdiktaturens år 1964–1985. Det var goda år för mäktiga jordägare och timmerbolag i Amazonas, desto sämre för ursprungsfolk som råkade bo på platser som bolagen ville komma åt.

2000-talets första årtionde skakade om Latinamerika socialt och politiskt i allmänhet, men i synnerhet Brasilien växte sig miljörörelsen allt starkare och striktare miljölagar stiftades och straffen för illegal skövling och landgrabbing skärptes under den nu korruptionsdömde presidenten Lula da Silva tid vid makten.

Sedan Michel Temer kom till makten efter att Lula da Silvas efterträdare och partikamrat Dilma Rousseff avsattes av parlamentet har industrin återtagit kommandot. En av landets mest kontroversiella och skandalomsusade affärsmän, delstaten Mato Grossos förre guvernör Blairo Maggi utnämndes till jordbruksminister samtidigt som skyddsklassad skog i Amazonas öppnades upp för jordbruksindustrin och boskapsskötsel. Personer i Temers egen personalstab ska enligt vittnesmål bosatta nära nationalparken Sierra Ricardo Franco i Mato Grosso ha privatekonomiska intressen av den pågående soja- och avskogningsbonanzan.

Ökad efterfråga på kött och exklusivt timmer från bland annat Kina är en av orsakerna till Michel Temers omskrivning av – eller återgång till gamla tiders – brasiliansk miljöpolitik. Men det är inte hela sanningen: i potten ligger också ett försämrat klimat för miljöaktivister och talespersoner för utsatta ursprungsfolk i ett läge då Brasiliens årliga skogsskövlingsnivåer skjutit i höjden.

”Krossa sociala rörelser”

President Temer ser emellertid på saken ur en annan vinkel. I schweiziska Davos konstaterade han tidigare i år att Brasilien var ”tillbaka i matchen” och uppmanade industrigiganter världen över att investera i landet. En av Temers nycklar till ekonomisk stabilitet är förutom skattesänkningar för stora företag även att öppna dörren för gruvbrytning i skyddsklassade regioner – samt bekämpa sociala rörelser.

Tidningen Folha de São Paulo kunde våren 2016 avslöja hur Romero Jucá – Michel Temers kandidat till planeringsministerposten – talade om att ”krossa sociala rörelser”. Jucá fångades på band där han i ett telefonsamtal sa sig vilja stoppa korruptionsutredningar och försäkrade samtidigt sina kollegor om att ”generaler och militärer” ska ”utföra order” mot De jordlösas rörelse (MST).

– Allt går fint. De övervakar MST – fråga mig inte hur – för att försäkra att det inte blir några störningar, sa Jucá i det läckta telefonsamtalet våren 2016.
Romero Jucá tvingades till politisk timeout och officiellt beskrevs hans uttalande som ett enskilt exempel på dåligt omdöme. Men verkligheten visar att Jucá är ingalunda ensam om att vilja bekämpa Brasiliens sociala rörelser. I delstaten Pará i nordöstra delarna av landet är försvaret av vattenreserver en fråga om liv eller död. Torka är numera ett stort problem och låga flod- och sjönivåer en allt vanligare syn i isolerade djungelfickor. I många samhällen är det kvinnor som leder kampen mot investerare från gruvintressen och jordbrukssektorn, två vattenkrävande industrier. Enligt Alessandra Munduruku, talesperson för Mundurukustammen, trakasserar privatmiliser kritiker till dammprojekt och gruvetableringar medan myndigheten vänder blicken annorstädes:

– Regeringen bryr sig inte om oss, de bryr sig bara om jordbruket så vår situation är väldigt prekär, säger som Munduruku vars stam riskerade kollektiv tvångsförflyttning för att lämna plats åt bygget av en kraftverksdamm som miljömyndigheten Ibama till sist satte stopp för.

”Vi har ingen annan planet”

Men fastän det finns exempel på enskilda segrar för miljörörelser och ursprungsfolk är det oklart vad som väntar i horisonten, i såväl Brasilien som i Filippinerna och andra länder. Det politiska kaosets struktur förenar länder som Brasilien och Filippinerna där stort politiskt kapital har investerats i bekämpningen av illegala element samtidigt som MR-organisationer och oberoende journalister rapporterar om maktmissbruk och korruption.
Mest lidande blir regioner långt fjärran storstädernas strålkastarljus och drogkrig, landsbygdsområden där etableringen av tåglinjer, dammbyggen och jordbruk sägs industrialisera ekonomiskt svaga platser och generera jobb och välfärd, men där farhågorna är många och motståndet utbrett. Det snedvridna mediala utgångsläget där enskilda miljöaktivister inte kommer i närheten av sina motståndares tillgång till informationsmässiga eller ekonomiska ammunition får däremot aldrig bli en ursäkt till tystnad, menade Berta Cáceres, miljökämpe och språkrör för ursprungsfolks rättigheter i Honduras.

– Vi måste fortsätta kampen i alla delar av världen och vart vi än befinner oss. Vi har ingen annan planet, bara den här, sa hon i samband med att hon tilldelades Goldmans miljöpris 2015.

 Ett knappt år innan hon själv mördades under ett iscensatt rånförsök, beställtav ex-militärer utbildade av den amerikanska armén.