Som så många konstnärssjälar älskade och värnade Tove Jansson (1914–2001) sin mänskliga frihet. Hon såg till att leva efter sina egna värderingar och livsval, och hon ifrågasatte djärvt normer och regler i det samhälle som omgav henne, under sin synnerligen produktiva levnad och sitt mångfasetterade konstnärskap som målare, illustratör, karikatyrtecknare, seriekonstnär och författare. Hon var en stor humanist och historieberättare oavsett vilket uttryck hon för stunden använde.
På Millesgården i Stockholm pågår en fin sammanställning av hennes konst (22/10-22/1) som sen ska vidare på europeisk utställningsturné. Utställningen visar bredden och alla fascinerande perspektiv av verkligenheten som Tove Jansson berikade världen med. Hennes verk är fint uppblandade med stora vackra fotografier ur hennes liv med familj och vänner, vid havet som hon älskade, i barndomshemmet och i Pellinge skärgård.
Även om Tove Jansson är mest känd som skapare av den världsberömda Muminfamiljen och deras öden och äventyr, gör den här utställningen tydligt vilket rikt och effektivt skapande hela hennes konstnärliga karriär innebar. Hon är helt fri och ärlig i sina interpretationer av verkligheten. Hennes tolkningar av landskap och jordinnevånare är självlysande i sin egenart och exakthet, och berör på djupet. De detaljrika bilderna talar både till vår fantasi, med sina lustfyllda färgsprakande stämningar, och till den verkliga sinnevärlden som vi är vana att tolka den, då alla dessa ansikten utrycker alla våra motstridiga känslor, vår kärlekslängtan och vårt mod att vilja besegra det onda. Det är slående hur skickligt hon behärskar både de stilrena svart-vita tuschteckningarna där ljus, skuggor och figurer är mästerligt utmejslade med stor precision och tålamod, och de många färgexplosioner som återfinns i flera av sago- och paradismotiven.
Gemensamt för uttrycken är det storslagna i och kärleken till naturens krafter och eviga skapnader; havets slukande vågor, den skiftande himlen, solens strålar, varma vulkanutbrott, rök som ringlar ur marken, trädgrenar som väldiga armar i skogen, grottor, berg, höga gräs och blomstjälkar – som allt ställs mot de små hukande och kämpande varelserna, som många gånger möter onda väder och väsen på sin väg mot något viktigt uppdrag eller i sökandet efter kärleken, tryggheten och stillheten, som står att finna i närheten av hemmet, i familjen eller i den älskades famn.
Andra världskriget var en tung tid för krigsmotståndaren Tove Jansson. Under krigsåren gjorde hon omslagsbilder och illustrationer som häcklade både Hitler och Stalin, till den politiska tidskriften Garm. Hon gestaltade kriget som något enbart av ondo och verkar ha blivit kritiserad för att inte istället vilja väcka fosterlandskänslor. En mycket sympatisk hållning av henne, som inte blev sämre av att hon skapade den trygga Mumindalen som en motsatsbild till farliga hav och rädslor för världens undergång. Hon skapade en trösterik plats för sig själv och alla andra som vill se något annat än den grymma verkligheten – i Muminberättelserna finns ofta ett överhängande hot, men sagorna slutar alltid lyckligt.
”Arbeta och älska” tycks ha varit Tove Janssons motto och mycket närmare den tidlösa människans syn på livets mening kan en knappast komma.
