I boken När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans vill bland annat två forskare vid Göteborgs Universitet lyfta fram folkbildningens betydelse bland olika rörelser i förorterna. Bland annat har de studerat föreningen Pantrarna i Göteborg och Megafonen i Stockholm.
Johan Söderman, professor i barn- och ungdomsvetenskap, har tillsammans med forskarkollegan Ove Sernhede och René León Rosales, forskningsledare vid Mångkulturellt centrum, skrivit boken där de jämför den svenska arbetarklass som för hundra år sedan engagerade sig i studiecirklar och bildningsförbund med de som i dag är engagerade i Ortenrörelsen.
I arbetet med boken har de besökt olika föreningar (förutom Pantrarna och Meganfonen även Rörelsen Gatans Röst och Ansikte i Malmö), men även deltagit i evenemang och gjort intervjuer med engagerade.
– Vi har försökt att beskriva hur dessa föreningar startade, vad de har för verksamhet och ambitioner och vad de vill uppnå – lokalt men också nationellt, säger Johan Söderman.
En sak som de har lagt märke till är alltså att det pågår mycket bildningsarbete inom dessa föreningar, vilket de menar står i kontrast till den mediala bild som ofta förmedlas om att unga i förorterna misslyckas i skolan.
Kan du ge något exempel på hur unga som är engagerade i de här rörelserna ser på den här typen av självorganisering i relation till utbildningen som sker via skolan?
– Den självbildning som sker i dessa föreningar skiljer sig ganska markant från vad som sker i skolan då de är genomsyrade av frihet, frivillighet och engagemang. Det betyder att det är individen och föreningens intressen som leder till ett behov av kunskap, till exempel om samhället, historia och politik. Unga i de föreningar vi skriver om i boken ägnar sig exempelvis åt kulturaktiviteter av olika slag, ofta med utgångspunkt i hiphop men även poesi, som tävlingen ”Ortens bästa poet”. Men det handlar också om klassisk folkbildning där de unga arrangerar seminarier eller i studiecirkelform läser och diskuterar texter av författare som Du Bois och Fanon, säger Johan Söderman och fortsätter:
– Metaforen ”bildningsresa” är i sammanhanget en ganska bra beskrivning av de processer som sker i Orten-rörelsens föreningar. Kort sagt handlar det om sådant lärande som sker genom livet – utan en distinkt början och ett på förhand bestämt slut. I skolan är det ju uppsatta lärandemål som ska uppnås. Bildning handlar istället om de kunskaper som formar och förändrar en som människa, som leder till en känsla av egenmakt, deltagande i samhället och insikter om sakernas komplexitet.
Folkbildning ses nog av många idag som en lite mossig företeelse, hur kommer det sig tror du att de här idealen har fått en renässans just bland Ortenrörelsen?
– Jag skulle nog vilja påstå att folkbildningen, sedan starten, haft ständig aktualitet med en mycket viktig position som bärare av bildningsideal på samhällsnivå. I likhet med hur folkbildningstanken för hundra år sedan ledde till att det uppstod alternativ till formell utbildning, som en rättighet och förutsättning för demokrati, så lever vi nu, återigen, i en tid när rättvisefrågor diskuteras både globalt och lokalt. Det finns människor som upplever sig marginaliserade, med en känsla av att inte fullt ut tillhöra majoritetssamhället. Bland unga är det alltför många som går ut grundskolan utan godkända betyg. Här blir den institutionaliserade folkbildningen och dess bildningsideal ett viktigt alternativ.
Vad tänker du kan göras på strukturell nivå för att uppvärdera den kunskapsinhämtning som sker genom exempelvis bildningsarbete i föreningar?
– En aspekt av folkbildningstanken är motståndet mot det som i vår samtid uppfattas som instrumentellt. Med en sådan syn är det förstås svårt att peka på universallösningar, men en slutsats som går att diskutera utifrån bokens exempel handlar om vikten av en aktiv ungdomspolitik på lokal nivå som verkligen bidrar till och stöttar ungas föreningsengagemang, och då menar jag inte enbart ekonomiskt. Utifrån vad vi sett i de föreningar vi studerat så skulle jag därför vilja slå ett slag för att etablera olika former av stödjande rutiner som innebär att mer erfarna, etablerade föreningar får en slags stödfunktion till nystartade initiativ – en slags fadder-verksamhet som handlar om att lära sig handskas med administration, lokaler och samarbetspartners.
Johan Söderman menar att detta är viktigt både för att föreningarna ska bli hållbara, men också för att de som är engagerade ska få möjlighet att växa. Han ger även ett exempel på när detta inte fungerat så bra, nämligen i Malmö där kommunen först stöttade Rörelsen Gatans Röst och Ansikte i stor omfattning, men sedan vände dem ryggen.
– Ett sådant förhållningssätt leder förstås till kortsiktighet och är väl vad som inbegrips i det man ibland lite raljant kallar för ”projektsjuka”, säger han.
När betongen rätar sin rygg gavs ut i våras av förlaget Daidalos och på torsdag klockan 15 kommer den att diskuteras på ett seminarium på Göteborgs Universitet, Pedagogen. Dessutom kommer Ove Sernhede och René León Rosales att samtala om boken tillsammans med Majsa Allelin, doktorand vid Institutionen för socialt arbete, och Emma Ström från Förorten mot våld under Scener & Samtal på Världskulturmuseet den 28 september.
