Om det är något som återkommer från så gott som alla partier i den politiska debatten är det hur mycket pengar det saknas i olika verksamheter. Skolan, sjukvården, rättsväsendet och så vidare – alla går de på knäna. I det läget är det ganska ironiskt att regeringen tillsammans med C och L nu väljer att sänka skatterna med 13 miljarder kronor netto. 

Hade det varit en skattesänkning som riktat sig till låginkomsttagare eller i alla fall varit lika för alla hade jag inte varit lika kritisk men faktum är att en tredjedel av skattesänkningarna från den feministiska, jämlikhetsivrande regeringen går till de allra rikaste männen. Tittar man på regeringens egna diagram så ser man att ungefär 45 procent av skattesänkningarna går till den grupp som har allra högst inkomst och bara cirka tre procent går till dem med lägst inkomst. Eftersom majoriteten av de rika i samhället är män blir det därmed också många fler män än kvinnor som får ta del av skattesänkningarna. 

Den stora anledningen till detta är avskaffandet av värnskatten, den skatt som gjort att högavlönade betalar fem procent mer i statlig skatt och som nu tas bort – en total skattesänkning på 6 miljarder kronor för de rikaste. Men dessutom väljer man att låta bostadssäljare som gjort en vinst på upp till 3 miljoner kronor och vill skjuta upp skatten göra det. Tidigare var taket 1,45 miljoner, men detta höjs nu alltså till 3 miljoner. 

Men vad satsas det på då? En stor och viktig reform är det som i budgeten kallas för ”fler ska komma i arbete”. Det viktigaste i Socialdemokraternas Sverige är som vanligt just att fler ska arbeta, inte att att människor ska få mer frihet eller att vi ska ha en bra fungerande välfärd (där skatteintäkterna inte nödvändigtvis måste komma bara från arbete). Några andra är mer resurser till polisen och till försvaret som tillsammans får en höjning på nästan 4 miljarder kronor bara under nästa år (och mer lär det bli kommande år).

Givetvis finns också en del positiva satsningar. Bland annat läggs ungefär 3,2 miljarder kronor på “att Sverige ska bli ett fossilfritt föregångsland”, till exempel genom en förstärkning av det så kallade klimatklivet och ökade stöd till solceller. Men det är svårt att känna någon jublande glädje över detta när man samtidigt  lägger så mycket mer på subventioner av fossildrivna verksamheter och satsningar på sådant som vi vet genererar stora utsläpp, till exempel försvaret. Allt detta sammantaget riskerar att göra att Sveriges totala utsläpp snarare ökar än minskar i den omfattning som är absolut nödvändigt. Dessutom väljer man att minska på de medel som ska gå till skydd av värdefull natur. 

På det stora hela är det svårt att hitta någon rak linje i budgeten, en effekt givetvis av att det är fyra helt olika partier som har kompromissat fram den. Men ska man säga någonting övergripande så är det nog att det tycks vara mer effektivt att vara ett stödparti än att vara ett parti som faktiskt sitter i regeringen.