När jag var barn fick jag ibland höra, skämtsamt, att min vilja satt på en pinne i skogen. Den var lika med skit. Sextiotalet var en tid då auktoritära beteendemönster ännu fanns kvar. Barn var inte riktigt människor och skolan var inget undantag. Men man krafsade inte på oss, vår identitet och våra kroppar på det sätt som nu sker i den svenska skolan.

Ni har kanske märkt att något jag och många av mina kollegor ogillar skarpt är rent mjöl i påsen-retorik. Samhället ska strunta i hur mitt mjöl ser ut så länge som jag inte begår något brott. Och i många fall handlar det om moral snarare om lagbrott när kontrollsamhället visar sitt fula tryne.

Nyligen skrev jag om att skolor har börjat intressera sig för att använda ansiktsigenkänning för att hålla rätt på sina elever. En skola i Skellefteå har fått betala 300 000 kronor i böter för att ha använt ett sådant system utan tillstånd.På senare tid har skolor också börjat att drogtesta elever i allt större utsträckning. Juridiskt finns det ingenting som hindrar det, menar Justitieombudsmannen, JO, men det förutsätter att testerna är frivilliga och sker i samråd med föräldrarna om eleven är minderårig. Trots det avråder Skolinspektionen skolor från att testa sina elever. Det går inte att komma runt det faktum att elever alltid står i beroendeställning i förhållande till skolpersonalen och risken är stor för att skolorna begår brott mot grundlagen.

Brott mot grundlagen. Det är ord som borde få alla att haja till och fundera mycket noga på vad de håller på med. Vi har visserligen en relativt svag grundlag, men det kan ge ännu fler skäl att ta det lugnt. Risken att begå sådana brott borde fungera som en brandvarnare. Ett annat talesätt passar in bra här: Ingen rök utan eld.

Undersökningar av ansiktigenkänningsteknik visar att skrattretande få misstänkta förbrytare upptäcks. Så mycket som 98% felmarginal har uppmätts i studier. Det är nästan säkrare att bara peka på någon på måfå. Åtminstone lika rättssäkert. På en gymnasiskola i Helsingborg hittade man en misstänkt drogmissbrukare efter hundratals tester, men det visade sig bero på en receptbelagd medicin. Adhd-medicin kan ge utslag till exempel. På en annan skola, i Vetlanda, tog rektorn beslutet om drogtest av en ungdom, vilket är olagligt. Det kan bara en skolläkare göra.

Övergreppen mot ungdomars integritet sker hela tiden. Ofta utförs de av personal som varken har kompetens eller rätt att kräva och utföra testerna. På en skola i Göteborg visste inte ens personalen att de inte fick kräva att en elev tömde sina fickor, det spelar ingen roll om personalen inte rör en elev, det räknas ändå som kroppsvisitation och det kräver mer än att någon blir misstänksam.

En del droger är livsfarliga. Många är beroendeframkallande. Men frågan är om arbetet mot missbruk bland ungdomar är värt att de behandlas som andra klassens medborgare? Frågan är vad som händer med deras syn på samhället och på droger när de behandlas olagligt av självtillräcklig skolpersonal.

Snarare än att minska drogbruket bland ungdomar är risken att det uppstår ännu större klyftor mellan den offentliga retoriken och ungdomars vardag, vilket studier faktiskt har visat. Och om något är farligt så är det om människor inte känner tillit till staten och samhället.