Hon hette Uyinene Mrwetyana, universitetsstudenten vars död har satt hela Sydafrika i gungning. “Nene” blev 19 år. Ett besök på posten i Kapstadsförorten Claremont blev slutet. I stället för att få det paket hon kommit för att hämta blev hon misshandlad, våldtagen, skändad och ihjälslagen med en brevvåg.

Nenes död blev droppen som fick ett uppdämt ursinne att svämma över. Var tredje timme mördas en kvinna i Sydafrika. Varje dag rapporteras 110 våldtäkter, enligt den senaste officiella statistiken från 2018. Det innebär att 40 procent av kvinnorna i Sydafrika kan räkna med att bli våldtagna under sin livstid.

Många våldtäkter begås dessutom av poliser, enligt den oberoende polistillsynsorganisationen IPID. Ny statistik visar att åtta av tio polisstationer saknar så kallade ”rape kits” för att säkra teknisk bevisning.

Svarta kvinnor är de mest utsatta, men det som kallas kriget mot Sydafrikas kvinnor är ett urskillningslöst slagfält.

"Känner mig inte trygg"

Lisakhanya Nkohla och Babalwa Duda från den informella bosättningen Langa, ett kluster av skjulliknande bostäder på vägen mot flygplatsen, är bara 15 år. ”I don’t feel safe” står det på ett rött klistermärke på Babalwas mörkgröna skoluniformsjacka.

– Nej, jag känner mig inte trygg. Här i stan är det lite bättre, men aldrig i Langa, säger hon med en axelryckning.

Framför parlamentet är folkmassan under torsdagen så tätt packad att det knappt går att röra sig. Människor sjunger, gråter och skriker. Nenes leende ansikte pryder plakat – andra har hårdare budskap, vill se dödsstraff för sexbrottsdömda och anklagar regeringen för att mörka och tysta ner.
Från ytterligare plakat blickar andra tysta kvinnoansikten ut över massorna – Jesse, Leighandré, Janika, Lynette, Meghan. Namn efter namn efter namn, siffror i en nattsvart statistik som inte längre tolereras.

– Det har kommit till en punkt där folk säger nej, det räcker nu. Vi måste ha bättre lagar. Jag är här med min dotter, jag är ensamstående mamma och jag borde inte behöva vara rädd för varken hennes eller mitt eget liv, säger Lucille Roberts som demonstrerar tillsammans med sin dotter Ashley.

Lagändringar väntar

Den senaste veckan har människor samlats i Kapstaden i enorma protester som kallats de största på årtionden. Det mesta har gått fredligt och lugnt till, men polis har använt vattenkanoner och distraktionsgranater för att hålla folkmassorna i schack och tiotalet personer har gripits.

I vad som för Sydafrika sågs som en chockerande åtgärd ställde president Cyril Ramaphosa in sina åtaganden på en pågående World Economic Forum-kongress för att möta demonstranter framför parlamentet i veckan. Ett stapplande ”jag vet vad ni går igenom” möttes av tusentals burop och presidenten avbröts av ett mullrande, skanderande ”enough is enough” – nu är det nog.

– När du tittar på din dotter, Cyril, ser du min dotter också? skrek en kvinna när en synbart påverkad Ramaphosa tog till orda igen.

Men vrålet tycks ha fått effekt. Samma kväll talade presidenten till nationen i ett tv-sänt tal där ett omfattande batteri med åtgärder aviserades. Våldet mot landets kvinnor deklareras en nationell kris, hårdare straff mot mördare och våldtäktsmän ska införas och ouppklarade fall av kvinnomord ska öppnas på nytt.

– Vi har hört ropen från vårt lands kvinnor. Deras kollektiva ilska, rädsla och smärta måste stärka vårt löfte att få ett slut på alla former av mäns våld, sade presidenten.

"Måste få ett slut"

Dessutom meddelade Ramaphosa att registret över dömda sexbrottslingar och dömda för våld mot kvinnor och barn kan komma att offentliggöras – en kontroversiell åtgärd som ses som det ultimata beviset i Sydafrika för att presidenten menar allvar med löftet att ta i med hårdhandskarna.

Sydafrikas kvinnor menar tveklöst allvar – gammal som ung. Framför parlamentsbyggnaden blockerar ett hav av blommor och skyltar de vitmålade grindarna.

Statyn av Louis Botha, Sydafrikanska unionens första premiärminister, täcks av Uyinene Mrwetyanas ansikte, kletiga handavtryck ditmålade med läppstift och plakat i grälla färger och skarpa budskap. ”Var är våra statyer? Kom ihåg våra namn också”, står det på ett av dem framför en rad kvinnonamn.

Lisakhanya Nkohla och Babalwa Duda beskriver en känsla av uppgivenhet blandad med strimmor av hopp.

– Kampen kommer att fortsätta. Det här måste få ett slut, säger Lisakhanya Nkohla.