DEBATT Urholkningen av rättighetslagen LSS tar sig fler uttryck än den i massmedia uppmärksammade assistansersättningen. De senaste veckorna har vi hört många historier om människor som råkar illa ut då de blivit av med sin ersättning från Försäkringskassan.
Jag har själv ADD och Aspergers syndrom vilket innebär att jag ingår i ”personkrets 1” vilka omfattas av LSS-lagen. Att däremot få den hjälp jag därigenom har rätt till har dock visat sig vara väldigt svårt. Om alla ska kunna leva på samma villkor måste det till stora förändringar.
Jag fyller 30 nästa år och har aldrig haft ett jobb. Till stor del på grund av mina diagnoser men även på grund av att jag inte har avslutat gymnasiet.
Det är nästan två år sedan min dåvarande läkare tog upp att jag behövde komma ut i praktik eller arbetsträning. Dels på grund av att jag skulle få något att göra om dagarna, men också för att man blir av med sin aktivitetsersättning när man fyller 30 år. Då måste man i stället ansöka om sjukersättning och för att berättigas sjukersättning måste man ha prövat att arbeta.
Min läkare tog kontakt med Försäkringskassan som i sin tur tog kontakt med Arbetsförmedlingen och LSS-handläggare i min hemkommun.
Arbetsförmedlingens besked var att man måste kunna arbeta minst 10 timmar i veckan, så där fick jag ingen hjälp. LSS-handläggaren menade å sin sida att kommunen inte kunde hjälpa mig.
Det hela slutade med att jag skulle få möjlighet till arbetslivsinriktad rehabilitering genom Försäkringskassan om jag hittade en arbetsträningsplats på egen hand.
Efter att ha letat i nästan två år hittade jag ett ställe som verkade perfekt för mig, men eftersom det rör sig om en daglig verksamhet var jag tvungen att höra efter med min LSS-handläggare om hur man går till väga för att ansöka om det. Jag fick då till svar att jag inte tillåts vara där då kommunen inte tillämpar Lov, lagen om valfrihetssystem, för daglig verksamhet och den aktuella verksamheten låg i en annan kommun. I min hemkommun är det i första hand den kommunala dagliga verksamheten som gäller.
Samtidigt hävdar den styrande alliansmajoriteten, ständigt att individens valfrihet är viktig. I den politiska plattformen går att läsa: ”Vår kommun ska vara en föregångskommun vad gäller självständighet för personer med funktionsnedsättning. Att få vara med att forma sitt liv är en rättighet. Med stöd och rätt hjälp är detta möjligt. Daglig verksamhet ska utgå från den enskilde personens önskemål.”
Detta ter sig alltså minst sagt motsägelsefullt. Varför anser inte min kommun att alla invånare ska ges möjlighet att välja vad de vill göra och var de ska ha sin sysselsättning? Det är däremot möjligt i Stockholms kommun och mina närmaste grannkommuner.
Vi i Funkapartiet vill att alla ska få möjlighet att få den sysselsättning de önskar, oavsett var denna må ligga geografiskt sett. Ingen ska nekas en sysselsättning enbart baserat på att den ligger utanför din hemkommun.
Menar alliansen, som styr i vår kommun, allvar med att vi funktionsnedsatta ska få vara delaktiga i utformandet av vårt liv så bör de också tillämpa detta i verkligheten.
