Varje år tillkommer en stor mängd arter på listorna. Trenden har varit märkbar sedan 1980-talet och blivit allt tydligare de senaste åren.
I dag räknar forskarna med drygt 11 000 fågelarter, en ökning med nästan 30 procent sedan 1986 då den officiella listan (Checklist of the Birds of the World) tog upp drygt 8 800 arter.

Samma sak gäller för däggdjuren. År 1991 omfattade listan 4 444 arter i det mest kända standardverket (Walker’s Mammals of the World). Nu har antalet enligt en nyligen publicerad sammanställning i Journal of Mammalogy växt till cirka 6 400 arter, en ökning med cirka 44 procent. Den mest remarkabla ökningen har ägt rum sedan 2005 – på bara 14 år har listan utökats med över 1 000 arter.

Vad är det som har hänt? Hur kan så många tidigare okända arter dyka upp helt plötsligt?

Svaret är att de flesta av dem inte alls har dykt upp plötsligt. De har funnits där hela tiden.

Många fler blåmesar

Det som har hänt är att allt fler arter har splittrats upp. Exempelvis har talgoxen (Parus major) delats upp på tre till fyra arter och blåmesen (Cyanistes caeruleus) på ända upp till fem arter, beroende på vilken auktoritet man sätter mest tilltro till.

Tidigare klassificerades alla dessa som underarter av en och samma art.
En liknande utveckling har varit tydlig bland flera däggdjur. Vikvalen (Pterobalaena acutorostrata) har delats upp på två arter, liksom guldschakalen (Canis aureus). Babianerna består numera av sex arter, inte bara två som tidigare.

Ett extremt exempel är klassificeringen av världens albatrosser. Ursprungligen ansågs de omfatta 13 arter men i dag är de kraftigt uppsplittrade – konsensus saknas men de flesta forskare tycks anse att det finns 21 arter.

Exempelvis är vandringsalbatrossen (Diomedea exulans) – som har störst vingbredd av alla flygande fåglar – numera uppdelad på fyra arter.

Dubbelt så många fågelarter

Forskare vid American Museum of Natural History i New York presenterade nyligen en beräkning som antyder att det verkliga antalet fågelarter på jorden är cirka 18 000 – näst intill en fördubbling jämfört med nu.

Denna inflation är i huvudsak en effekt av att artbegreppet har genomgått en förvandling i den vetenskapliga världen.

Tidigare följde man det så kallade biologiska artbegreppet, som klassar två djur som tillhörande samma art om de kan få avkomma med varandra.

Detta har många nu mer eller mindre övergett. Faktum är ju att tigrar och lejon kan få fertil avkomma med varandra om de skulle känna för detta – och ingen skulle väl komma på tanken att klassificera dem som en och samma art.
I dag klassificeras djur oftast enligt det så kallade fylogenetiska artbegreppet som innebär att en art består av djur som delar flera ärftliga egenskaper som skiljer dem från andra djur.

Dramatisk förändring

Skillnaderna kan vara färgteckningar, beteenden eller läten, exempelvis sång.
Det säger sig självt att med detta begrepp utökas antalet arter dramatiskt. Blåmesarna i Nordafrika, som har svarta hättor på huvudet istället för blå, blir automatiskt klassificerade som andra arter.

Genetiska studier har också bidragit starkt till inflationen. Skiljer sig arvsmassan, dna, tillräckligt mycket mellan två populationer bör de splittras – även om de är lika till utseende och beteende.

Dna-studier har exempelvis lett till att vi nu har två elefantarter i Afrika och tre arter av orangutanger i Sydostasien.

En viktig fråga är förstås om den nya uppdelningen återspeglar verkligheten bättre än den tidigare. De flesta biologer tycks anse att så är fallet.

– Det biologiska artbegreppet är ett utdaterat sätt att se på världen. Vår nya beräkning visar att vi inte har klassificerat fåglarna på ett riktigt sätt, säger Joel Cracraft, fågelforskare vid American Museum of Natural History.