VÄSTPAPUA Dagliga protester har skakat Västpapua i över tre veckor med bilder av gripanden och nedslagna demonstrationer utkablade i världens medier. I staden Merauke längs med den västpapuanska sydkusten – och under andra världskriget en viktig knutpunkt för de allierade i striden om herraväldet över Stilla havet – greps igår onsdag uppemot 40 demonstranter i samband med flygbladsutdelning. Tidigare har demonstranter dödats i sammandrabbningar med polis och delar av städerna Jayapura, Sorong, Fakfak och Timika har satts i eld.

Uppgifterna som Syre Global har tagit del av är än så länge obekräftade, men likväl en del av en trend där indonesisk polis och militär hyser allt mindre tålamod med den ihållande protestvågen i provinsen som under 1960-talet annekterades av Indonesien efter en farsartad och FN-översedd folkkonsultation, kallad ”Act of Free Choice”.

FN höjer rösten

Efter en snart årslång eskalerande konflikt har tonen från Förenta nationerna hårdnat och Michelle Bachelet, FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, har uttryckt bestörtning över de senaste veckornas polisvåld:

– Det här är en del av en trend som vi har observerat sedan december 2018 och som vi uttryckt oro för till indonesiska myndigheter, säger hon i ett uttalande.

På Java har västpapuanska studenter trakasserats och misshandlats samtidigt som rasistiska glåpord har haglat i internetforum och vid nationalistiska demonstrationer för fortsatt indonesisk ägo av Västpapua.

Michelle Bachelet understryker att det inte ”borde finnas plats” för rasistiskt motiverat våld i ”ett demokratiskt och mångfaldigt Indonesien”, men FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter liksom andra inflytelserika kritiker, däribland brittiska parlamentsledamöter, har blicken fastetsad vid brinnande bildäck, flyende folkmassor och marknader i lågor och förbiser, måhända omedvetet, den geopolitiska panoramabilden i vilken konfliktens rötter framträder.

Dyster framtidsprognos

I Indonesien är de generella fattigdomssiffrorna på nedgång: politiska satsningar på utbildning och svängdörrar och låga trösklar för utländska investerare gör att antalet invånare som lever under fattigdomsgränsen i världens fjärde folkrikaste nation – 240 miljoner – är en tiondel. I landets sociopolitiskt minst prioriterade men ekonomiskt mest intressanta provins är trenden emellertid den motsatta.

I Västpapua beräknas var femte invånare leva under fattigdomsgränsen, och det trots ett till synes överflöd av naturtillgångar och syrerika fiskevatten, vilka sedan Indonesiens fullskaliga annektering av Västpapua på 1960-talet kontrolleras av centralregeringen i Jakarta och utländska gruv- och skogsbolag.

Samtidigt som västpapuanska städer och byar förvandlats till lågintensiva krigszoner pågår bygget av den 4 600 kilometer långa motorvägen Trans Papua längre in i provinsen, fjärran reportrar och människorättsorganisationer. Trans Papua befaras av såväl självständighetsförespråkare som miljökämpar förpassa Västpapua förbi tröskeln utan någon återvändo, en alltmer trolig framtid som riskerar att förvandla en av världens äldsta och bäst bevarade tropiska skogsområden till palmoljeplantager och prospekteringsplatser efter ädelmetaller.

”Folkmord i slow-motion”

”Varför borde omvärlden bry sig om vad som händer i Västpapua?” frågar sig Camellia Webb-Gannon, chef för West Papua Project vid University of Wollongong i Australien.

Enkelt, svarar Webb-Gannons sin egen retoriska fråga i en artikel i The Conversation: ”Efter folkmordet i Rwanda 1994 har FN en skyldighet att beskydda minoriteters ställning i händelse av folkmord.”

En utveckling som både människorättsorganisationer och den västpapuanska självständighetsrörelsen ULMWP menar att Trans Papua-projektet, den systematiska plundringen och fattigdomen och 2019 års våldseskalering leder till.

– Systematisk inflyttning av icke-papuaner, rättsvidriga gripanden och militära aktioner är en del av en ”etnisk make-up”-operation i syfte att göra västpapuaner till minoritet i sitt eget land, något som inte är något annat än ett folkmord i slow-motion, säger Benny Wenda, ULMWP:s ledare i exil i London.

Migrerande konflikt

Ett annat utmärkande trendbrott är att konflikten om Västpapua inte längre bara är en angelägenhet i städer och byar dit utländska journalister har begränsad tillgång till – under de senaste dagarna har protestvågen även kommit till Indonesien, och främst på centralön Java, för att stanna.

Västpapuaner och indoneser som förespråkar ett självständigt Västpapua grips sida vid sida och delar isoleringsceller, med den enda skillnaden att de indonesiska medborgarna förväntas ställas inför rätta, inte som ”terrorister” utan som ”landsförrädare”.

Veronica Koman, prominent människorättsjurist baserad i Jakarta och frekvent förmedlare av anonyma videor och vittnesmål inifrån Västpapua, ryktas vara föremål för ett gripande på dessa grunder. David Lipson, sydostasienkorrespondent för ABC Australia, har kommit över en hemligstämplad polisanmälan till Interpol för en ”VK” som tros röra sig om Veronica Koman, och där brottet ska vara ”spridning av lögner och uppvigling”.

Att Indonesiens nyvalde president Joko Widodo officiellt manat till lugn och samtal mellan de olika parterna – det vill säga staten och ULMWP – har inte hindrat honom från att upprepade gånger under det gångna året utöka truppnärvaron i Västpapua, en utveckling som på sikt inte bara är tänkt att stävja demonstrationer i städer, utan även sätta punkt för den västpapuanska gerillan OPM:s fortsatta aktiviteter i de centrala högländerna.

Blockerat internet, tystade vittnesmål

Källor till Syre Global bosatta i Nduga-provinsen och verksamma inom MR-området vittnade om såväl juridiska som våldsamma nedklamp på initiativ till att reda ut arméns attacker i våras, men sedan internettillgången skars av efter beslut av Indonesiens president så är tystnaden allrådande – trots att Joko Widodo den 23 augusti påstod att saker och ting var tillbaka till det ”normala”.

Presidentens beslut att kapa tillgången till internet för några veckor sedan innebär inte bara ett flagrant brott mot informationsrörligheten och yttrandefriheten, det innebär även att isolerade källor på landsbygden i byar som utländska MR-aktivister och oberoende journalister inte har tillstånd att besöka dels inte kan förmedla uppdateringar om utvecklingen i de krigshärjade delarna av Västpapua. Det innebär också att dessa röster och källor blir enkla måltavlor för paramilitära miliser och arméförband som så sent som i våras satte in kemiska stridsmedel mot civila i provinsen Nduga.

En MR-aktivist i Nduga-provinsen som Syre Global talat med och som arbetar med en vittnesmålsrapport om civilas lidanden inte bara för den indonesiska arméns framfart, utan även förföljts och farit illa på grund av sin kritik mot den väpnade självständighetsrörelsen OPM, vittnar om sina svårigheter att med säkerheten i behåll kunna sprida sina fynd. Sedan tillgången till internet försvann har denna källa, liksom många andra från Nduga, inte varit kontaktbara och MR-rapportens öde förblir oklart.

– Det är svåra tider nu, förklarade källan i sin sista korrespondens med Syre Global.