Prick klockan 12.00 öppnar biljettkassan på Göteborgs stadsteater på söndagarna. Prick klockan 12.00 ringde jag biljettkassan i söndags.

– Hej, mitt namn är Veronika Gustafson och jag tänkte recensera Yiddish revolution för Syre, går det att få två pressbiljetter?

Det blir tyst i luren.

– Tyvärr är det slutsålt på bägge föreställningarna.

Jag ger mig inte.

– Men om ni får återbud, kan ni inte ringa eller sms:a mig? Kvittar hur kort varsel det blir, jag hänger på Avenyn hela dagen om så krävs.

Efterfrågan på Yiddish revolution råder det ingen brist på. När biljettkassan ringer upp och erbjuder en pressbiljett är lyckan total.

Motståndskabaréer är på modet, här kommer ännu en – men en särdeles medryckande, avskalad och berörande sådan, med ett lika trotsigt som dansant vemod som för tanken till killen i musikklassen som glatt hävdade att han inte stod ut med durtonarter. Denna hybrid av klezmerkonsert och historielektion, spetsad med ett litet smakprov ur Louisa Lyne & di Yiddishe Kapelyes nya album Lust, erbjuder inga stillsamma visor – hoppa, klappa, det är revolution, kära publik!

På en skärm som kan klassas som både för- och bakgrund projiceras starka bilder på dansande, svältande, skrattande judar i randiga pyjamasar, en svensk tiger och påtagligt få som dansar runt en midsommarstång. Klezmer är ingen mjuk musikstil, men när den ackompanjeras av dessa bilder blir den sylvass.

”På kvällen innan vi ska somna kommer alla smarta svar”, sjunger Louisa Lyne och snurrar in på scenen med ett tomt vinglas som hon triumferande sträcker fram mot publiken. Så sant – därför får vi inte blunda, blir svaret. Bandet öser vidare med en blandning av låtar på svenska och det nationella minoritetsspråket jiddisch, och Lynes tomma vinglas hintar med ominös symbolik om njutningslystnad och möjligheter.

Revolutionsstämningen trappas upp när musiken plötsligt avbryts av nazister som ropar ut sina hot i megafon – men bandet bara fortsätter spela. Sirenerna ljuder igen, och igen, värre hot framförs – stråkarna gör ett tillfälligt diminuendo, men crescenderar raskt upp sig igen. Vi betraktar er inte längre som människor, utan som ogräs, deklarerar nazisterna, varpå bandet saktar ner för att snart spela ännu vildare, stoltare, starkare, envisare. Mäktigare motståndsdemonstration får man leta efter.

Stämningen i publiken blir nästan för andlös. De spridda viskningarna uteblir, och när Lyne försöker få publiken att klappa och sjunga med börjar de lite försynt, för att sedan åter stelna till i andakt. Det känns svårt att föreställa sig att de tusentals högstadieelever som sett denna turnerande förintelsepåminnelse, från Ystad till Haparanda, skulle ha väsnats överhuvudtaget.

Efter den svängande avrundningen med en jiddisch-cover på Justin Timberlakes Can’t stop this feeling går jag fram för att fråga ensemblen vad kärnan i deras budskap är. Givet alla låttexter om att säga ifrån, verkar det som att de menar att Förintelsen beror på modbrist; människor vågar sällan säga ifrån när de ser medmänniskor fara illa. ”En svensk tiger”, upprepar de.

Frontfiguren Louisa Lyne är varm, öppenhjärtig och bjuder mig på ett glas cider – utan att jag sagt ett knyst om att recensera – och det utvecklas till ett spännande samtal om vad som krävs för att förhindra en upprepning av det fruktansvärda, och för att överhuvudtaget få människor att lyssna.

– Du anar inte hur många gånger jag fått avbryta föreställningar, utbrister Louisa och berättar om åttondeklassare som heilat mitt under föreställningen …

Det gör ont att föreställa sig hur Louisas innerliga sång avbryts av heilningar, kanske mitt under Mir lebn eybik (Vi lever alltid), den gamla sången om evigt liv från Vilnius ghetton som provocerade så till den grad att hela ensemblen avrättades efter uppförandet.

– De har inte vant sig vid allvaret, det gör kanske för ont, säger Louisa fundersamt.

Jag tänker på piano. Om någon råkar spela fel från början och upprepar felet, riskerar hen att vänja sig vid att spela fel. Då bör man visa felspelaren hur man spelar rätt – det hjälper föga att berätta läbbiga historier om hur folk spelar fel. Detsamma gäller kanske för fascism.

Vi kan inte avskräcka fram mod, ändå visas vi skräckhistorier om människor som gjorde svindlande fel under Förintelsen, och ser relativt sällan något om människor som stod upp och gjorde rätt. Vi ser människor som tiger, men få som säger ifrån. Kanske räcker det inte med att förklara hur viktigt det är att vi är modiga och säger ifrån – vi måste lära oss hur man blir modig nog att säga ifrån, genom att studera dem som klarar det.

– Det här borde du skriva om, säger Louisa.
– Tack, det ska jag, svarar jag.