Kynnefjäll i Bohuslän var en gång i tiden påtänkt som förvaringsplats för kärnavfall. I april 1980 satte sig medlemmar i Aktionsgruppen Rädda Kynnefjäll i en stuga på berget och höll vakt. Först tjugo år senare slutade de vakta efter att ha fått löfte om att Kynnefjäll inte skulle borras sönder och fyllas med radioaktivt avfall. Hotet var borta, aktionsgruppen lades ner – men 2010 startades den igen sedan riksdagen hade beslutat att nya kärnkraftverk får byggas. Hur aktivt de vaktar nu vet jag inte.

Vincent i Vakten på Kynnefjäll är där på eget bevåg. Han har bosatt sig i familjens sommarstuga i närheten av aktionsgruppens gamla vaktstuga. För honom är vaktandet av berget ett sätt att läka sitt trasiga psyke och få ordning och mening i livet. Han lever där med katten Jackie och ibland kommer hans bröder och besöker honom. Vincent själv är 32 år, bröderna tillhör en äldre generation. Framför allt den ena har varit aktiv i Aktionsgruppen Rädda Kynnefjäll.

Det blir många intressanta och lärorika samtal om kärnkraft, liv och politik. Vincent är fint skildrad, han pendlar mellan klarhet och lugn och ett tillstånd där tankar och känslor drar iväg med honom någon annanstans, och det känns helt trovärdigt. Kanske är han mer redo att ge sig ut i den verkliga, stora världen när boken tar slut.

Det är lite som Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, fast tvärtom. Det vi lär oss är det som far genom Vincent – själv rör han sig inte långt från stugan, i alla fall inte kroppsligen. Och det är en väldigt fin idé, men tyvärr bitvis klumpigt utförd. Vincent och hans bröder säger saker till varandra som bara inte låter naturliga i ett samtal. Ibland får jag känslan att jag vill be författaren att inte berätta allting utan låta mig förstå ändå. Men jag är ändå glad att han berättar.