Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige och författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 11.
I januari 2014 har Abed varit i Sverige i fem år. Och han har inte kommit ett myrsteg närmare ett positivt beslut om uppehållstillstånd. Inte ens ett arbetstillstånd har han lyckats få trots sina olika arbeten – bortsett från några månader som han fick beviljat efter vårt besök på ambassaden i Oslo. Allt har skett öppet, kommunen har varit arbetsgivare och Abed har betalat skatt.
Abed hade som nämnts ett erbjudande från Biltema. Det visade sig att han först skulle gå som oavlönad praktikant i tre månader och därefter, om arbetsförmedlingen godkände det, så skulle han få en blygsam lön, en liten del från Biltema, resten från arbetsförmedlingen. Rena vinstlotten för företaget alltså.
Vi diskuterade för och emot. Spontant tyckte jag att det lät som ett slavkontrakt. Att först arbeta i tre månader utan lön för att därefter, kanske, erbjudas en anställning utan några garantier om fortsättning. Vi tog ett gemensamt beslut att tacka nej. Istället sökte vi upp arbetsförmedlingen.
I ett stort öppet rum står en kvinna och tar emot och frågar vad hon kan hjälpa till med. Vi får en känsla av att här finns människor som har till uppgift att se vad det finns för möjligheter i stället för att börja med en uppräkning av alla problem. Vi visas in till ett litet rum och får träffa en handläggare och Abed berättar om sin situation. Han svarar på frågor. Inga löften ges, inga konkreta arbetsgivare nämns, men vi får ett positivt intryck. Det här ska nog ordna sig. Norrbotten sjuder av framtidstro, nya gruvor öppnas, de gamla gräver sig ner till nya nivåer och runtomkring behöver det byggas och skapas service. Allt detta sätter snurr på arbetsmarknaden. Bland annat restaurangbranschen behöver folk.
Parallellt tog jag kontakt med Migrationsverket i Boden som också kan bevilja arbetstillstånd om alla formella krav är uppfyllda.
Plötsligt fick Abed ett glädjande besked. Hans äldre syster hörde av sig. Innan övriga familjen flydde från Bagdad hade hon flyttat med sin familj till Basra i östra Irak där hon och hennes man och deras tre barn legat lågt i flera år och undvikit kontakter med släktingar eller gamla vänner från Bagdad. I Basra var hetsen från olika miliser inte lika uttalad. Men religionen har fått ett ökat inflytande på människors vardag och därför gick det att smälta in genom att anta en tydlig muslimsk livsstil med rätt klädsel och levnadsmönster.
Tidigare var Basra känt för att en stor del av dess befolkning var politiskt radikal. Hassan hade berättat om en god vän vars familj var kommunister men som numera hade lagt av med all politisk aktivitet. Abeds syster berättade att hon numera använder slöja när hon går ut och att hennes man har anlagt skägg.
Systerns familj hade försiktigt börja återuppta en del gamla kontakter, bland annat via Facebook. Genom brodern Ali hade hon fått Abeds mejladress och telefonnummer. Inte heller hon visste något om föräldrarna, men gladde sig ändå åt att åter kunna ha kontakt med sina syskon. Abed redogjorde för flykten och vad som hänt under åren de varit åtskilda. Bland annat berättade han om hur han träffat mig och Gunilla, hur vi hjälpt honom med alla kontakter med de svenska myndigheterna och att få bostad och jobb. Men också om alla motgångar han haft.
En dag frågade hon vad den där Tomas har för religion. Hon antog att jag som svensk var kristen. Abed förklarade att religiös tillhörighet är en icke-fråga i Sverige. Inget man talar om. Hon frågade igen och när Abed sa att jag är jude blev det tyst i telefonen. Hon blev bekymrad och frågade om han insåg vad det kunde betyda. Han valde att nonchalera hennes fråga.
När Abed berättade om samtalet med systern hemma vid köksbordet skrattade han och beskrev hur förskräckt hon hade låtit. Konstigt tyckte Abed, för han mindes väl från sin uppväxt den blandning av människor som bodde i hans kvarter i stadsdelen Alkarade i Bagdad. Majoriteten var förstås muslimer, både sunni och shia, men där bodde också kristna, och tidigare, enligt vad Abed fått veta, även judar utan att han visste om det. Det fanns inga öppna motsättningar. Abed hade under sin uppväxt aldrig noterat några konflikter som byggde på religion och de strider på liv och död som nu pågick mellan shia- och sunnimuslimer och även inom grupperna, existerade inte då. Abeds pappa Saad, liksom hans mamma Hanan, var shia men inte aktivt religiösa.
Abed var inte säker på att hans lugnande ord om mig gjorde någon verkan. Systern verkade fortsatt misstänksam. Och inte blev det bättre när han berättade för henne att han brukade äta middag hos oss. »Jag sa att jag blivit bjuden på skinka från gris och att det var jättegott. Då höll hon på att svimma och började skälla på mig och det tog lång tid innan jag kunde övertyga henne att jag skojade.«
Abed är inte religiös men han håller ändå på vissa traditioner och det gäller bland annat maten. Och när det gäller griskött, som skinka och bacon, är vi helt överens. Det avstår vi också från i vår familj. Om än av andra skäl än religiösa.
Under sin uppväxt hade Abed aldrig sett något konstigt med att folk hade olika religioner. I hans klass gick till exempel två pojkar som hette Rafi och Fadi. Genom namnen kunde han förstå att de var kristna och de var också befriade från de lektioner som var inriktade på att läsa och analysera avsnitt i Koranen. I övrigt fanns ingen skillnad och religionen hade ingen betydelse för vilka man var kompis med. Namnen sa inte heller allt – det fanns också kristna pojkar som hette Ali, så man kunde aldrig veta säkert.
Abed hade av sin pappa hört att hans farfar, som också hette Abdalsattar Alnjjar, en gång gömde en jude som av någon anledning behövde skydd. Juden, som var snickare, var en nära vän till farfar. Hade Saddams polis upptäckt detta hade ett hårt straff väntat farfar. Men han satte vänskapen högre än risken.
»Faktum är att före 2003 visste jag inget om skillnaden mellan shia och sunni. Det var inte som det sägs i väst att Saddam bara gynnade sunni och förtryckte shia. Min pappa var ju shia och var med i Baathpartiet. Saddam hatade och förföljde de som hade avvikande uppfattningar om politiken i landet. De som inte var lojala med Saddam och partiet levde farligt, oavsett vilken religiös riktning de tillhörde.«
Viktigare än religionen var den släkt man kom ifrån och vem som bestämde i släkten, och de urgamla traditionerna är fortfarande levande. Abeds pappa reste som ung till Tyskland och där gick det bra för honom. Men en dag kom ett bud från hans pappa, »Kom genast hem till Irak!« Inget särskilt hade hänt det var bara Saads pappa som tyckte att det nu var dags för sonen att bilda familj. Det var aldrig tal om att Saad skulle protestera mot eller ens diskutera faderns beslut. Faderns ord var lag.
Abed har aldrig träffat sin farfar, men han har fortfarande, trots att han varit död i många år, någon sorts obestämbart inflytande över de beslut som familjemedlemmarna fattar.
Farfars första fru fick inga barn. Då tog han en fru till som han fick åtta barn med. Den första frun fanns kvar och de tre levde tillsammans. Enligt vad Abed fått höra var den första frun en bättre och mer älskad mamma än hon som födde alla barnen. I alla fall tyckte Abeds pappa Saad mer om henne.
»Det är accepterat i islam att ha fyra fruar, inte mer«, förtydligar Abed när jag ser frågande ut. Han tillägger att profeten Muhammed hade nio fruar. När Abed var liten var det en kvinna som spådde framtiden i hans hand och hon såg att han skulle gifta sig med två kvinnor. »Men då kan jag nog inte bo kvar här i Sverige«, skrattar han.
När det gäller dagens konflikter, som Abed försöker följa på nätet, är han stundtals lika förvirrad som vi. Abed tror att det är extrema shiafanatiker från Iran som tillsammans med al-Sadr-milisen gör allt för att underblåsa kampen mot sunni. Samtidigt är han medveten om alla rykten som florerar och att det nästan är omöjligt att ge en helt igenom korrekt analys av vad som sker i dagens Irak. Det enda som kan konstateras är att attentaten fortsätter, bomberna dödar människor varje dag, laglösheten i stora delar av landet är utbredd. Särskilt i Bagdadområdet, dit Migrationsverket anser att Abed ska skickas.
Till detta kommer ett nytt hot: ISIS, eller IS. Eller Daesh, som Abed säger. Det är den arabiska beteckningen på Islamiska staten.
Söndagen den första december rapporterar radion att sedan april 2013 har 5 500 människor dödats vid olika attentat i Irak under året. Just den söndagen hade minst 30 personer dödats och upp emot det dubbla skadats i en serie bombdåd i och runt Bagdad. Enligt tv-kanalen al-Jazira handlade det om tre olika attentat. Ett vid en bilverkstad där en bomb exploderade, ett annat nära ett skattekontor och det tredje vid en affärsgata i centrala Bagdad. I inget av fallen riktades attentaten mot militärer eller poliser eller offentliga byggnader. Bara mot platser där ett stort antal civila människor befann sig.
Det är värt att upprepas: Migrationsverket hade efter att ha skickat egen personal till Irak, 2009 och därefter flera gånger, konstaterat: »läget är i huvudsak lugnt och under kontroll.«
