– Alliansen har kilat vidare. Tagit ner skylten. Ställt in tofflorna, säger statsvetaren och chefen för Timbro förlag, Andreas Johansson Heinö.

Vad var det egentligen som hände? Det som skapades där hemma hos Maud Olofsson en mulen sensommardag i Högfors kom att bli ett i såväl Sverige som omvärlden unikt politiskt samarbete som löste upp decennier av borgerliga motsättningar och ledde till åtta år av regeringsinnehav. Hur kunde de slarva bort det?

Bakgrunden till samarbetet var Moderaternas katastrofval 2002, ett val där Socialdemokraterna samtidigt nästan fick 40 procent. Ett evigt S-maktinnehav hotade vid horisonten. Något måste göras.

Överordnad princip

– Vi får inte förlora en gång till, som en av de dåvarande Alliansledarna, Göran Hägglund (KD), i dag beskriver känslan efter valet 2002.

En överordnad princip formulerades: Håll ihop, sammanhållning och lojalitet är viktigare än sakpolitiska skillnader.

– Man bestämde sig först för detta övergripande, innan man kommit överens i sakfrågorna, säger Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap.

Denna övergripande målsättning fick en egen logik, man försvarade varandra och avstod från dolkstötar som varit vanligt tidigare. Man blev extremt lojala mot varandra.

Maud Olofsson formulerar det i sina memoarer: Vad ni än gör så håll ihop!

– Jag brukade tänka att vi fyra satt i ett rum där det inte fanns en dörr ut, säger Göran Hägglund.

Problemen tilltog

Andreas Johansson Heinö framhåller också Moderaternas sakpolitiska förflyttningar som skedde under Fredrik Reinfeldt som en avgörande förutsättning. Utan Nya Moderaterna och omprövningen av deras ekonomiska politik hade inte Alliansen varit möjlig.

Redan 2010 började dock svårigheterna, när man förlorade sin majoritetsställning och tvingades regera i minoritet. Redan då utgjorde Sverigedemokraterna ett problem, men eftersom Alliansen var större än de rödgröna, kunde man ändå fortsätta utan att på allvar behöva ta itu med förhållandet till SD.

När man sedan förlorade regeringsmakten 2014 tilltog problemen.

– Man hade svårt att hantera regeringsförlusten. En sån här allians kräver hela tiden långtgående kompromisser, och då är det svårt att få igenom sina hjärtefrågor, säger Hinnfors.

Valet 2018 blev nådastöten. Frågan hur man skulle förhålla sig till SD gick inte längre att undvika. Den ideologiska spänning som hela tiden funnits mellan liberala och konservativa inom Alliansen blev akut.

– Det är i princip den enda orsaken. Här gick det inte att hitta en kompromiss utan frågan blev närmast existentiell, säger Andreas Johansson Heinö om förhållandet till SD.

Ny dynamik

För Centern och Liberalerna blev SD:s antiliberala mobilisering en vattendelare. En ny dynamik mellan Allianspartierna kom upp till ytan. Splittringen var ett faktum.

– Man kanske inte ska vara för nostalgisk och säga att allt borde vara som det var då, utan varje tid får söka sina lösningar. Men det är klart att jag tycker att det hade varit bra om partierna fortsatt hade kunnat vara överens och vara en utmanare om regeringsmakten. Det är man ju inte i dag, säger Göran Hägglund.

Särskilt hoppfull om en återuppstånden allians är han inte.

– Nej, det går inte att vara i nuläget. Dynamiken talar snarare för att det fortsatt kommer att gå isär, säger han.

Lever och frodas

Statsvetaren och chefen för Liberala nyhetsbyrån, Svend Dahl, tror inte heller på någon återförening före valet, men han är inte lika pessimistisk.

– Tittar du på partiledarnivån så är Alliansen död. Men skrapar du på ytan eller går utanför den nationella debatten så är det fyra Allianspartier som lever och frodas på många håll i landet. De styr fler kommuner i dag än efter 2014 års val. Det är svårt att döda samarbetet uppifrån, säger han.

Om de borgerliga partierna efter valet 2022 skulle bli det största minoritetsblocket, så skulle de vara tillbaka till samma situation som 2010, då de fortsatte att regera. Särskilt stora förändringar i styrkeförhållandena krävs inte för det.

Kanske kan borgerliga väljare känna en viss förtröstan i butiksinnehavarens hållning i Monty Pythons papegojsketch, när John Cleese envisas med att fågeln upphört att existera, dragit ned rullgardinen och gått till sin skapare.

– Nej, nej, den är inte död. Den vilar…