Den här veckan kommer bli en hektisk vecka för miljörörelsen. Inte nog med att Parisavtalet äntligen träder i kraft (4 november), nästan direkt på det följer COP22, där cirka 200 länder samlas i Marocko för att fortsätta klimatförhandlingarna. Det kommer i elfte timmen, för som vi har rapporterat om tidigare slås värmerekord på värmerekord. Faktum är att precis som augusti var den varmaste augusti någonsin (faktiskt den varmaste månaden någonsin) var september det varmaste september någonsin, och om man följer Nasas data för marktemperaturen har de senaste elva av tolv månaderna varit de varmaste någonsin. Om vi också inkluderar havstemperaturen utgjorde september, med en liten marginal, slutet på en 16 månader lång rekordperiod.

Budskapet är tydligt. Jorden hade lika gärna kunnat sätta upp en febertermometer och bädda ner sig i sängen. Förstår vi inte vad som händer nu finns det nog inget som kan hjälpa oss att förstå. Men trots att Parisavtalet av många i Sverige beskrivits som en framgång kommer allt fler rapporter om att det länderna lovat när de anslutit sig till Parisavtalet är alldeles för lite.

Europakommissionen publicerade nyligen Geco 2016 där det konstateras att löftena fram till 2030 bara täcker ungefär halva den nödvändiga koldioxidminskningen för att ens lyckas med det alltför svaga målet att begränsa ökningen till två grader. I en debattartikel i DN (21/10 16) konstaterar Ulf Danielsson, Per Holmgren, med flera att det starkare 1,5-gradersmålet redan ser ut att vara förlorat. Och för att vi med nuvarande löften om utsläppsminskning ska ha en chans att nå 2-gradersmålet krävs det omfattande negativa utsläpp. Alltså att vi på olika sätt aktivt minskar mängden koldioxid i atmosfären. Hittills finns det ytterst få sådana metoder och i debattartikeln (som bygger på en artikel publicerad i Science) konstateras att ”[e]tt av förslagen är att anlägga väldiga planteringar som binder atmosfärens koldioxid (…) Den markyta som skulle behövas för detta uppskattas till omkring dubbla Indiska halvöns storlek”. Samtidigt som den enda större försöksanläggningen i drift binder upp ungefär en trettiondels promille av det som skulle behövas.

Om krisberedskapen i världen tycks låg, så kunde man ju förvänta sig att den i debatten i Sverige skulle vara desto tydligare. Men under det här året tillät regeringen i somras, trots en intensiv debatt, istället försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet och tyvärr ser det dessutom ut som om utsläppen under 2016 kommer att vara högre än de under 2015. Gustav Fridolin framhöll i SVTs partiledardebatt (Agenda 9/10 16) att det beror på att vi inte längre har minskad tillväxt. Ett perspektivfel som bara blev tydligare när miljöminister Carolina Skoog (SR 27/10 16) slog fast att det i grunden är bra ”att konsumtionen rullar på” trots att det leder till ökat ekologiskt fotavtryck. Tyvärr drar de inte den slutsats som borde vara så tydlig för vem helst som vill lyssna. Så länge vi bara har en jord måste det vara klimatet som sätter ramarna för tillväxten. Inte tillväxten som sätter ramarna för klimatarbetet.

När världens politiker samlas i Marocko måste de slå bort utopiska ideer om att teknologin ska rädda oss. Även om det framstår lockande med både tillväxt och klimatanpassning måste vi börja i andra änden. Först de ramar som naturen sätter, sedan kan vi drömma om tillväxt. Det förtjänar att sägas igen – när jorden har feber behöver vi agera nu, inte hoppas att vi eventuellt kanske kan bli räddade i framtiden, med lite tur.