Jag blir nervös när det pussas och flämtas lite för högt i filmer. Alltså: när jag kommer till Inkonst för att se urpremiären av Antiporr försöker jag minnas hur man gör för att svälja utan att personen bredvid hör ens byxångest. Föreställningen drar igång – och det är ingen fara. Det känns lika porrigt som när ett gäng genmodifierade rumpnissar super helium och skuttar runt en blomstrande midsommarstång, ackompanjerade av svensk folkmusik och dovt fabriksbuller.

Antiporr, sug på det namnet. Jag förväntade mig ett markerande mot porren, där porren framställs på grövsta möjliga vis, för att framkalla största möjliga vämjelse hos publiken och därmed få den att vända sig emot porr. Åtminstone lite svartmålande.

Men gradvis inser jag att det snarare är ”antiporr” i egenskap av att skildra porrens upplevelsemässiga motsatser. Det ickeförföriska, det stela, urbota dumma … där det groteska tvingas stå i centrum istället för att bli en bieffekt på vägen mot sexuell lockelse. Det blir befriande, hänförande och härligt knäppt.

Antiporr erbjuder en klentrogen lek kring vad porr (antiporr) är, där det porriga ifrågasätts tills det varken känns stötande eller lockande utan bara absurt. Maskerade ”porrtvillingar” äntrar scenen med nasala pip, knöliga lösrumpor och retfullt klumpiga rörelser. Förfrämligandet (avhumaniserandet?) blir extra påtagligt när deras ansikten täcks av tygmasker med blonda peruker, påmålade blå ögon och en vidöppen, illröd mun.

Vanligtvis uppfattar vi nakna ben och rumpor som erotiskt laddade. Antiporr bejakar denna uppfattning via principen ”more is more” och föser fram en åttabent porrstjärna (Jonna Ljunggren) som förföriskt ruskar sina sex extraben i plast, löst fastsatta runt höften på en grå badring. Och se där sopas
scenen av den utlovade fyra meter långa hängstjärten …

Det som slentrianmässigt kodas som sexigt blir nu såpass överdrivet, groteskt och fjantifierat att jag har svårt att återvända till tiden före Antiporr, när det fortfarande var tänkbart att rumpor och ben kunde uppfattas som sexiga. Sexighet i sig blir oåterkalleligt märkligt; himlastormande knäppt att det finns
rumpor, tänker jag och skruvar på mig när jag får baktankar om bakarnas existentiella villkor.

Porrförfrämligandets kulmen nås när den gravida Olivia (Carl Gustavsson) i desperationsspetsad extas ropar att hon har förstått allt: att ingenting finns på riktigt, och att ingenting är rimligare än att vilja kolla på porr.

Med Donna Donna blir porren knäpp, men även relativt beskedlig. Strax efter att den svällande Olivia fått nycklarna till sin väns lägenhet för att få kolla på porr ifred från sin porrkritiska pojkvän Konstantin (Bianca Cruzeiro) ekar den av titlar såsom Girl next door och Brother approaches his stepsister, och hon vänder sig med tindrande ögon mot publiken för att dela sin hänförelse. Men. Väck är våldsporr och titlar som anspelar på tvång och misshandel.

Kanske vill inte Donna Donna visa porren som den verkligen är i dagsläget, utan istället hur de önskar att den ska vara: konst. Men det känns ändå som ett skönmålande av porren. Det groteska görs oskyldigt, docklikt och lekfullt, det vidriga, våldsamma och sadistiska begränsas till en kort scen där Karin
(Jonna Ljunggren) läser upp sina bloddrypande erotiska noveller för en förskräckt Amir (Bianca Cruzeiro).

När Olivia ertappar sin väninna med att ligga halvnaken på ett bord och vällustigt gnida ett rep mot halsen och frågar vad hon håller på med, får hon svaret att det är ”konst” och ”helt normalt”.

Sug på den. Vad krävs för att porr ska bli konst och vara normalt? Efter Antiporr kan jag föreställa mig porren som konst, men knappast tänka på det som normalt, någonsin.