Fotboll, scouter eller teater. Vissa barn vill prova allt – men vad gör du som förälder om barnet inte vill någonting? Och är aktiviteterna alltid till för barnen eller för att föräldrar ska känna sig duktiga?
Hösten är på ingång och med den drar också många barns fritidsaktiviteter i gång. Men för en del är det svårt att hitta något som passar.
– Att tvinga ett barn är aldrig bra, man måste gå på barnets lust, säger barnpsykologen Ann-Sophie Darby.
Trots att det finns en rad vinster med fritidsaktiviteter – som att barnet rör på sig, får nya kunskaper och lär sig samarbeta – så ska de inte ses som obligatoriska för alla barn, enligt henne. Barn har olika behov av egentid, och en del får tillräcklig social samvaro på skolan och fritids.
– Och om inte barnet själv är intresserat kommer det inte ta till sig så mycket av aktiviteten, det kommer bara att bli en kamp.
Kan ställa krav
Anna Sarkadi är professor i socialpediatrik vid Uppsala universitet, och säger att det kan vara helt rimligt att som förälder kräva att barnet gör någon aktivitet utanför hemmet.
– Absolut kan man ställa lite krav. Om barnen får välja själva kan det mycket väl hända att de kommer hem från skolan och bara sitter i två, tre timmar med datorspel och sociala medier.
Barns lust att hitta på andra saker påverkas av att det blivit så lätt att underhålla sig själv med mobilen, enligt Anna Sarkadi.
Och även om hon också trycker på vikten av att vara lyhörd för barns egen vilja, säger hon att man som förälder ibland behöver lirka för att få ut barnet ur huset.
– Barn behöver träna på olika saker. När man sitter och spelar utvecklar man vissa förmågor, men missar annat som också är viktigt: hur det är att ingå i nya sociala sammanhang, hur man tar kontakt, är ett lag.
Prata med barn
Hur ska man då veta om barnet säger nej av bekvämlighet eller osäkerhet för nya sammanhang – eller om det faktiskt inte vill?
Enligt både Anna Sarkadi och Ann-Sophie Darby handlar det om något så enkelt – eller svårt – som att prata med sitt barn.
– Det är det enda man kan göra. Prata och försöka förstå: vad är det som gör att du inte har lust och kan vi hitta något annat du vill göra? säger Ann-Sophie Darby.
För många barn kan det inledande motståndet mot en ny aktivitet handla om att det är läskigt med nya människor eller att man tror att man inte kommer vara bra på den, säger hon.
– Känner man sig hyfsat säker på att barnet egentligen tycker att fotboll är ganska kul bara det provar, då får man anstränga sig att hjälpa barnet att våga. Prata om det och ta reda på vad rädslan består i.
Bra att ha tråkigt
Det kan också slå över åt andra hållet så att barn får alldeles för mycket att göra, enligt Ann-Sophie Darby. Bland föräldrar kan det bli en stress där man jämför sina barns aktiviteter och tror att ju fler desto bättre.
– Man tänker att man är en god förälder som låter sitt barn göra många olika saker, men det kan faktiskt bli för mycket styrda aktiviteter. Barn behöver fritid och slötid, säger hon.
Enligt henne är många föräldrar rädda för att låta barnen ha tråkigt vilket gör att barnen presenteras för alldeles för många alternativ.
– Det är bra för barn att ha tråkigt, då får de känna efter själva vad de skulle vilja göra för att det ska bli roligt igen.
Vilka fritidsaktiviteter barn deltar i är inte heller bara en fråga om intresse utan även om pengar.
– När en aktivitet kräver en viss utrustning utesluter det per automatik föräldrar med dålig ekonomi. Det blir en klassfråga och det finns ett samhällsansvar att se till att aktiviteter faktiskt är tillgängliga, säger Anna Sarkadi.
Så får du ditt barn att prova fritidsaktiviteter
Kom överens med ditt barn om att prova en aktivitet tre gånger och sedan bestämma om det vill fortsätta.
Erbjud dig att vara med eller finnas i närheten som stöd.
Hitta något som barnet kan göra tillsammans med andra i familjen. Aktiviteter som exempelvis klättring eller promenader går fint att göra tillsammans både barn och vuxna.
Lyssna på barnet! Försök förstå varför ditt barn inte vill delta, och försök få fram vad hen skulle tycka om att göra i stället.
Källa: Barnpsykolog Ann-Sophie Darby