Det brukar kallas för Godwins lag, observationen att ju längre en diskussion på internet pågår desto mer ökar sannolikheten att någon förr eller senare kommer jämföra meningsmotståndaren med Hitler eller nazister. Efter det (eller i många fall långt tidigare) är det svårt att föra någon saklig diskussion, det bästa man kan göra i det läget är att lämna diskussionen.  

Hanne Kjöller gör ingen koppling till Hitler i sin ledare om ungdomars könskorrigeringar. Däremot inleder hon med en jämförelse med en annan massmördare, nämligen Charles Manson och hans beryktade sekt. Det är en så grov jämförelse att det redan där känns som att hon har diskvalificerat sig från vidare diskussion, men jag ska i alla fall göra ett försök att bemöta henne. Hennes teori går ut på att många av de ungdomar som genomgår könskorrigeringar egentligen bara är förvirrade och osäkra, men likt de tonårsflickor som lurades in i Mansonsekten så luras också de här ungdomarna till att tro att en könsbekräftande behandling kommer lösa alla deras problem av Bup och av influencers i sociala medier.  

Hon skriver sedan om en person som bytt kön och som därefter har blivit steril och försökt begå självmord. Hon hänvisar också till en studie som visar att många som har genomgått könskorrigerande kirurgi fortfarande har ett stort kvarstående psykiatriskt lidande och hög risk för självmordsförsök. 

Den här studien säger egentligen inte mer än att personer, surprise, fortfarande kan må väldigt dåligt efter att de har bytt kön – men Kjöller får det att låta som att det är på grund av könskorrigeringen som de mår dåligt. ”Jag törs inte tänka på hur många som i framtiden kommer att dö som en följd av detta gigantiska experiment”, skriver hon, men utan att ge några siffror på hur många som faktiskt ångrar sig. Hon har pratat med psykologer och föräldrar till barn som genomgått hormonbehandlingar, men hon tycks inte ha pratat någonting med dem som det verkligen berör – nämligen dem som själva bytt kön. Hade hon gjort det kanske hon hade märkt att det är väldigt få som ångrar sig. 

Enligt siffror från Socialstyrelsen ändrade 689 vuxna sin könstillhörighet mellan 1960 och 2010 och av dem ångrade sig 15 personer och bad att få korrigera tillbaka till ursprungskönet. 15 personer kan sägas vara 15 personer för mycket, men Kjöller får det att låta som att i stort sett alla som ändrat könstillhörighet ångrar sig och vill ta livet av sig. Hon hade också kunnat ta reda på att det är särskilt svårt att leva i fel kön för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, vilket skulle kunna vara en del av förklaringen till varför många fortsätter att må dåligt även efter att de genomgått könskorrigering.

Åter till Manson-kopplingen: ”Jag jämställer inte transaktivister med Mansons mördarsekt”, skriver Kjöller mot slutet av texten. Men varför i så fall göra en så sjuk koppling? Antagligen för att Kjöller vet att det är det spektakulära som säljer. Jämförelsen med Mansonsekten gör ledaren smaskigare och mer viral än om hon istället hade skrivit en mer eftertänksam och nyanserad text om problemen med behandlingar av personer med könsdysfori. För hon har säkert rätt i att det finns problem, fall där utredningen har gått för snabbt eller där hormonbehandlingen har gått snett. Dessa är väl värda att belysa. Men den eventuellt relevanta kritik hon har försvinner i hennes jakt på att hitta billiga poänger.