Jag hade en underlig dröm häromdagen. Den där sista halvtimmen, timmen innan en vaknar helt när drömmen får färg och liv, känns som verklig.

Jag drömde bland annat att jag gick på stan och råkade hamna nära en nazistdemonstration. Jag förbannade för mig själv alla de vita som slåss för nazisternas yttrandefrihet och själva slipper gå oroliga på gatorna. Tittade mig hela tiden omkring för att inte komma nära rasister och nazister i flock. Försökte avlägsna mig från samlingen så fort det bara gick.

Jag skriver om drömmen på Facebook. ”Vilken mardröm!” kommenterar flera vänner inlägget. För mig kändes den däremot som en vanlig dröm. En sådan som man sömndrucken ligger kvar i sängen, försöker minnas hela händelseförloppet för att tyda någon förklaring.

Jag minns tiden då jag kom till Sverige. Första anhalten var Carlslund, flyktingförläggningen i Upplands Väsby. Jag slapp bo kvar där och bodde hos min morbror i stan istället. Brukade cykla när jag vaknade på morgnarna till Vasastan där han hade sitt bageri och kafé. Det fanns några broar att cykla över och jag brukade variera mellan dem i min upptäcksfärd i Stockholm och Sverige.

Jag minns en gång när jag cyklade via en väg vid en kanal varav en bit var en gångväg. Gångvägen slutade i en trappa där jag brukade bära upp min cykel på trapporna. Precis innan trappan mötte jag ett gäng som hängde där och rökte och drack. Jag kände inte till nazister då, men jag kände vibbarna och att de inte verkade trevliga. Samlade allt mitt lugn utan att titta på dem, bar min cykel på axeln och sprang upp på trapporna och cyklade därifrån.

Jag minns när morbror berättade en gång att han har hört talas om nazister som har samlingsplatser i Gamla stan och som har slängt en del personer de har mött in i vattnet. Jag tänkte på att jag inte kunde simma och jag hade nog vunnit i ett av mitt livs viktigaste lotterier den gången jag mötte dem.

Senare när jag flyttade till Göteborg stötte jag på dem då och då när de demonstrerade på Avenyn. Vi hade dessutom ett rasistiskt parti i riksdagen, Lasermannen härjade och sköt på folk som inte var blonda. Och en del annat som hände och som sa till mig att jag inte var önskad här. Jag minns att jag många gånger undrade var fan jag hade hamnat av alla ställen i världen.

Det är drygt ett år sedan då Refugees Welcome-rörelsen kom igång. Mitt eget uppvaknande var när jag själv kom i kontakt med asylrätts-aktivister och antifascister. Det var för mig en aha-upplevelse när jag förstod att det fanns människor här som stod på min sida. Jag hade glömt av medmänskligheten och solidariteten.

Förra året fick vi se en stor manifestation medmänsklighet. Något som vi alla trodde var kvävd men som då fick växa och blomma och göra oss överväldigade. Tyvärr slutade det hela med stängda gränser och ett bakslag för hela asylrättsrörelsen.

Men medmänsklighet är som en glöd som brinner kvar och ständigt kommer att hitta sätt att blomma ut. Att visa oss att vi alla är lika mycket värda och att vi bryr oss om varandra.