Snällism, godhetsknarkare, godhetsapostel, pk-kramare… Listan över ord som antyder att godhet på något sätt är dåligt har översvämmat forum och kommentarsfält de senaste åren. Allt som oftast avfärdas också de som vill göra gott som naiva drömmare som inte är förankrade i verkligheten.

Senast i raden är GP:s ledarskribent Alice Teodorescu som i ett svar på Susanne Kierkegaards ledare om godhet i Aftonbladet skriver att: “Det räcker inte med goda avsikter om man inte samtidigt förmår se till helheten”. Det kan man förstås hålla med om, det är bra att då och då stanna upp och reflektera över vad ens handlande får för konsekvenser i långa loppet. Men sedan räknar Teodorescu upp tre exempel på goda handlingar som hon menar kommer få förödande konsekvenser och då går det snabbt utför. Hon menar i tur och ordning att det är dåligt att göra bidragsreglerna enklare eftersom det skulle minska incitamenten att jobba, att det är dumt att vara emot utvisningar av brottslingar eftersom det bara kommer leda till att främlingsfientligheten ökar om vi låter brottslingar stanna i Sverige samt att lägre kunskapskrav i skolorna skulle göra att Sverige inte kommer kunna konkurrera med andra länder.

Vad Alice inte nämner är att hon här utgår från ett antal premisser, framförallt den att människan i grunden är en egoistisk varelse som inte vill hjälpa sina medmänniskor. Det finns ingenting som säger att generösare bidragssystem automatiskt kommer leda till att alla slutar arbeta helt, däremot kommer en del kanske att jobba mindre och ägna mer tid åt sådant de mår bra av. Och är man orolig för att den kaka som vi ska dela på inte ska räcka till alla, som Alice menar sig vara, så vore det en bättre metod att höja skatterna för över- och medelklassen och göra det svårare för skattesmitare. 

När det gäller invandrare om brott: om vi ponerar att hennes analys stämmer – alltså att folk blir mer negativt inställda till att ta emot flyktingar om de som begått brott får stanna – måste vi också ta in att vi har haft en diskurs de senaste åren där alla flyktingar har utmålats som potentiella brottslingar. Lever man i den villfarelsen så blir varje invandrare som begår ett brott ett tecken på att vi inte borde ta emot några och man missar då helt att en person kan vara både offer och förövare. Att det finns rasistiska attityder i samhället betyder inte att vi ska kapitulera för dem. 

Kunskapskraven i skolan handlar, precis som det första exemplet, om att hela tiden se livet som en tävling där vi måste anstränga oss till det yttersta för att inte halka efter. Men är det verkligen så farligt om vi hamnar lite efter? Måste vi alltid ligga i topp i allt? Om sämre konkurrensfördelar är det pris vi får betala för ett mer humanistiskt samhälle där alla får chansen att delta utifrån sina förutsättningar så är i alla fall jag beredd att betala det. 

Men allvarligast med Teodorescus inlägg är kanske inte hennes exempel i sig utan den bild som de tillsammans tecknar: att alla försök att hjälpa andra, att minska på prestationskraven och att vända andra kinden till är dömda att misslyckas. “Det är ingen mening att du försöker vara god, det kommer ändå gå åt helvete – så tänk på dig själv och skit i andra” är den slutsats som hon inte skriver men som är lätt att dra. 

Tänk, jag tror att det är fel. Jag tror att de flesta i grunden vill hjälpa andra och att alla skulle må mycket bättre av ett samhälle som inte byggde på misstro och tävlingsinstinkter. Om det är detta som innebär att vara godhetsapostel så får ni gärna kalla mig för det.