Romer upplever diskriminerande bemötande hos socialtjänsten. Brist på kunskap om och vård för den som drabbats av könsstympning. Rasdiskriminering i rätten till arbete. Oproportionerligt hög arbetslöshet bland personer med funktionsnedsättning. Tillgänglighet väljs bort för att det ses som för dyrt.

Ja, listan på hur länets invånare inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda kan göras lång. Bland de brister som uppmärksammas i den nya rapporten Ett regionalt perspektiv på mänskliga rättigheter i Stockholms län finns ojämlikhet i hälsa, ökad ekonomisk segregation och diskriminering. Vissa grupper är extra utsatta, enligt Vladimir Guala, utvecklingsledare på länsstyrelsen:

– Kommunerna ger en enig bild av att vissa grupper löper större risk att inte få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Mönstret förstärks för personer som kan möta dubbel diskriminering, exempelvis barn med funktionsnedsättning. 

Sverige har förbundit sig att säkerställa de internationella åtagandena om mänskliga rättigheter, som konventionerna om rättigheter för barn respektive personer med funktionsnedsättning, om avskaffande av diskriminering av kvinnor och avskaffande av rasdiskriminering.

"Kraven ska vara höga"

– Kraven som ställs i FN-konventionen är höga, och ska vara höga. Det finns ett stort arbete kvar att göra i kommunerna. Beroende på okunskap eller brist på strukturer får man inte till det riktigt, säger Pernilla Ek, enhetschef för enheten för arbetsmarknads- och rättighetsfrågor på länsstyrelsen i Stockholms län.

Skillnaderna mellan kommunerna är enligt rapporten stora, och arbetet har nått olika långt. Till exempel har Stockholms Stad en ombudsman för funktionshinder, vilket i rapporten framhålls som exempel på hur kommuner kan driva på arbetet för tillgänglighet.

Pernilla Ek vill själv inte lyfta fram några särskilt goda eller dåliga exempel, men säger att hur väl man lyckas kan ha att göra med kommunens storlek.

– Stora kommuner har mer resurser. I en liten kommun kan en och samma person ha olika uppdrag, säger hon.

Mänskliga rättigheter "vänsterfråga"?

Enligt rapporten, som är skriven av konsultbolaget Ramboll, finns i kommunerna en vilja till kompetenshöjning. Expertstöd efterfrågas exempelvis i fråga om att ta fram lokal statistik över utsatthet för våld och upplevd diskriminering och hur offentlig upphandling kan användas för att öka tillgängligheten.

Länsstyrelsens roll i sammanhanget är att se till att de politiska målen kan införlivas i länet.

En risk som flera kommunerna lyfter i den nya kartläggningen är att mänskliga rättigheter betraktas som politiskt färgade. Bland kommunens politiker kan de mänskliga rättigheterna ses som ”vänsterfråga”.

– Mänskliga rättigheter är inte en politisk fråga utan en rättssäkerhetsfråga. Här har länsstyrelsen som statlig aktör uppgiften att lyfta fram goda exempel, och att förmedla kunskap, säger Pernilla Ek.

Har länsstyrelsen tillräcklig kunskap om frågorna?

– Min bild är att länstyrelsen i Stockholm har den expertkunskapen som krävs, men man kan alltid bli bättre.

FN-kritik mot Sverige

FN:s rasdiskrimineringskommitté har dock kritiserat Sverige för att sakna kunskap om och statistik för hur olika grupper upplever diskriminering, så kallad jämlikhetsdata.

Jobbar ni för att ta fram jämlikhetsdata?

–  Det är en svår fråga att få reda på hur det faktiskt ser ut i vårt län, och en jätteutmaning hur vi ska göra. Sverige förhåller sig restriktivt till insamling av data och för ingen officiell statistik gällande diskrimineringsgrunderna förutom kön och ålder, säger Pernilla Ek.

Ytterligare brister i arbetet för mänskliga rättigheter rör att Region Stockholm och Stockholm Stad är sedan 2019 är samiskt förvaltningsområde. Organisationen Civil rights defenders menar att det ”krävs fler personer i Region Stockholm och i Stockholms Stad som behärskar språket och har kunskap om den samiska kulturen.

– Det är nåt vi följer upp varje år. För förvaltningskommuner finns flera ska-krav, men det står inte exakt hur de ska införlivas, och det finns ingen tillsynsmyndighet eller sanktioner. En förklaring till att det saknas personer som kan språket kan vara att man försökt rekrytera, men inte hittat någon, säger Pernilla Ek.