Det talas och skrivs en hel del om ”klan” eller ”stam” numera. På engelska betyder tribe båda sakerna, därav ordet tribalism som jag kommer att diskutera innebörden av senare.

I sin tur kommer tribe från latinets tribus som på svenska kan betyda både stam och klan. Båda dessa ord för sammanslutningar bygger från början på släktskap. Tribalism borde därför vara synonymt med klansamhälle, tycks några skribenter tro. Men det rör sig om två helt olika kontexter. Mitt huvudsyfte är att bringa lite klarhet i detta.

Talet om ”klan” och ”klansamhälle” har varit på gång i några år nu och fick en peak när antologin Klanen (Stockholm: Timbro) med redaktörerna Per Brinkemo och Johan Lundberg kom ut. Parentetiskt bör nämnas att Brinkemo 2014 gav ut Klansamhället som orsakade en hel del rabalder.

Det är inte helt lätt att ange skillnaden mellan ”klan” och ”stam”. En stam är det som ligger närmast en gemenskap baserad på blodsband, i alla fall är det så jag använder ordet här, medan ”klan” kan stå för sammanslutningar baserade på liknande värderingar och ren gemenskap, till exempel motorcykelgäng, Ku Klux Klan, frimurare, religiösa samfund.

Det är ingen överdrift att säga att Klanen i flera recensioner blev nedspydd.

Ett exempel är Sinziana Ravini (Aftonbladet 4/11 2018) som skriver: ”Det är bara att konstatera. Timbro har gett ut ytterligare en kulturrasistisk bok som kommer tjäna nationalistiska och främlingsfientliga krafter.” Hon beskriver bokens innehåll så här:

”De flesta texterna kretsar kring frågan: Är klansamhället ett hot mot staten och individers lika rättighet inför lagen? Ja, för klansamhället utgörs av invandrare eller asylsökande, som inte har några erfarenheter från sina hemländer av en sekulär, liberal och demokratisk rättsstat.

Författarna skriver på typiskt vimot-dom-manér: ”Vi har kulturchauvinistiskt antagit att andra människor i detta avseende inte skiljer sig nämnvärt från oss […] De flesta författarna använder sig dessutom av ett essentialistiskt kulturbegrepp, som förbinder seder med folkslag, vanor med kött och blod.”

Och det är inga lindriga kritikpunkter. Inte oväntat gick högermoderaten Ann Heberlein i taket av dessa anklagelser (https://ledarsidorna.se/2018/11/tre-nyanser-av-rasism/ ).

Heberlein påtalar förekomsten av hedersvåld, moralpoliser, kvinnoförtryck med mera. Med rätta, att det är realiteter torde bara en blind och döv person kunna förneka. Men problemet med Heberleins text är att hon lider av kulturalism, det vill säga att kultur blir överordnat till exempel ekonomiska och politiska strukturer och processer, jag har inte räknat hur många gånger ordet ”kultur” används i denna text, men det är över sextio gånger i alla fall.

Visst påpekar hon obehagliga realiteter, men hennes förklaring räcker inte till. Dessutom har hon en uttalad politisk agenda: likt alternativhögern skyller hon mycket av eländet på den så kallade Frankfurtskolan/den kritiska teorin (ofta nedsättande benämnd ”kulturmarxismen” som hävdas ligga i botten på Socialdemokraternas föreställningsväld).

De uppges ha myntat begreppet ”kulturrasism” – i en bok av den tyska filosofen och sociologen Adorno, som skrev om det i en bok utgiven fem år efter hans död. Speciellt kunnig i socialfilosofi är hon inte.

Den politiska agendan, som man även kan utläsa i Brinkemos Klansamhället, är att ju fler invandrare vi får, och då framför allt folk från Mellanöstern, speciellt muslimer, desto mer av klanmentalitet får vi (Brinkemo är dock betydligt mer sansad och nyanserad än Heberlein).

Det är ofrånkomligt att se speciellt Heberlein utanför den samtida politiska kontexten. Redan 2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen och har sedan dess oavbrutet vuxit. Ett stort antal borgerliga ledarskribenter (till exempel GP och SvD), diverse författare, speciellt på Timbro, med flera såg nu en möjlighet till en solid borgerlig majoritet i riksdagen om Åkesson och hans parti kom in i värmen och betraktades som rumsrena.

Allt oftare talades det nu om typ ”invandringens problem” och liknande ting, och det pågår än i dag, speciellt hos högern inom Moderaterna och Kristdemokraterna. Heberlein är bara en av många.

När olika skribenter kommer in på klaner använder de gärna ordet tribalism som beteckning. Men då är man ute och cyklar. Jag ska försöka förklara varför.

Det var Michel Maffesoli, fransk sociolog som ofta brukar utnämnas till ”postmodernist”, som i boken Le Temps des tribus (1988) (engelsk översättning: The Time of the tribes: the decline of individualism in mass society, 1996) inledde diskussionen om ”tribalism” och ”neo-tribalism” som samhällsvetenskapliga begrepp även om det under 1900-talet finns en hel del verk av antropologer, historiker, sociologer med flera som observerat att individer tenderar att sträva efter gemenskaper där de känner sig hemma och trygga.

Människan är jämfört med andra djur ganska outvecklad, till exempel tar det cirka ett år innan hon börjar gå och hon klarar inte av mycket på egen hand.

Släkten är då den första klanen/stammen, och den kan sen utvecklas till hopslagning med andra klaner, till exempel med giftermål/parbildningar. I klanen råder en stark solidaritet och normerna är gemensamma.

Forskningen säger oss att våld är ovanligt inom och mellan klaner så länge det rör sig om jägar- och samlarfolk. Först när människor blev jordbrukare och bofasta ökade rivaliteter och våld samtidigt som stereotyperna om andra klaner växte.

Maffesolis poäng i The Time of the tribes är att människorna nu har börjat leva i tribala samhällen/gemenskaper i stället för massamhällen. Det är ständigt nya nätverk som ger grunden för nya klaner. Han talar om ”neotribalism” för att markera skillnaden mot de gamla stam- och klansamhällena.

Eftersom den samtida kulturen och samhällets institutioner inte ger varken tillfredställelse eller vägledning börjar individer nostalgiskt se de gamla klanerna som mer ideala tillstånd. En del forskning ger Maffesoli i alla fall delvis rätt: till exempel att den geografiska mobiliteten ökar.

Men det har nu gått trettio år sedan Maffesoli kom med sin bok och han har delvis förfinat och utvecklat sin teori. I ett nummer av The Sociological review från 2017 ska en nyare text finnas (From society to tribal communities). Maffesolis text går dock inte att få fram. Introduction to Michel Maffesoli’s ”From society to tribal communities” av Simon Dawes är en introduktion till Maffesolis text som jag därför får lita på – The Sociological review är ju en mycket ansedd tidskrift.

Tribes kan vara tillfälliga grupperingar och gemenskaper, ofta förmedlade och skapade i sociala medier, och just det sista är givetvis av avgörande betydelse. Alltså arkaiska former av sammanslutningar men nu levande genom modern teknologi.

Frågan är hur mycket Maffesoli egentligen har att bidra med. Inte speciellt mycket enligt min mening. Hans stora styrka är intresset för och inblicken i det samtida vardagslivet. Och hans påpekande att modernitetens uppdelning i ”individ” och ”samhälle” är passé. I den postmodernitet han vill förstå träder i stället det rent sociala, sociabiliteten, i förgrunden, det att bart och blott vara ”social”.

Vi kan se det i nya konsumtionsmönster, praktiker på sociala medier, nya former för individualitet, till exempel i form av hbtq, som befinner sig bortom modernitetens binära oppositioner (att vara antingen/eller).

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att Maffesoli och hans teser om neo-tribalismen är en sak, framför allt ett försök att se vad som dominerar vardagslivet i vår samtid. Debatten om ”klaner” i Sverige är en annan, politiskt laddad, historia. Så jag har i alla fall visat att en sammanblandning av de två resonemangen är felaktig, vilket inte hindrar att de faktiskt blandas ihop.