I Sverige har vi inte hört mycket om det georgiska valet den 8 oktober. Mest har det handlat om våld och påstått valfusk, men observatörer har kallat valet ”korrekt och välskött”. Nästan hälften av rösterna gick till Georgiska drömmen, som ogillas av rysshatare i väst, skriver Per Gahrton på veckans Under ytan.
Parlamentsvalet i Georgien den 8 oktober har knappast vållat märkbar uppmärksamhet i Sverige. Och det beror nog inte enbart på att det skedde i skuggan av USA-valkampen och inhemska partistrider, utan minst lika mycket på att det gick i en riktning som får makteliten i väst att gnissla tänder. Svenska läsare har fått nöja sig med sparsamma rubriker om en valrörelse präglad av våld och fuskanklagelser från oppositionen. Plus en och annan spådom om att västs – och inte minst Carl Bildts – favoritgeorgier, Misja Saakasjvili, skulle göra come-back efter ett beklagligt mellanspel av mångmiljardären Ivanisjvilis skapelse Georgiska drömmen.
Ivanisjvilis parti håller visserligen officiellt fast vid de georgiska EU- och Nato-ambitionerna, men har framför allt lyckats normalisera relationen med Ryssland.
Eftersom Ivanisjvili har en bakgrund som oligark i Ryssland spådde västobservatörer att georgierna nu skulle ta sitt förnuft till fånga, återge makten till Saakasjvilis Nationella rörelsen och ge Ivanisjviliregimen bakläxa för dess påstådda missbruk av rättsväsendet för så kallad hämndjustis mot sina företrädare, varav många fått fängelsestraff för maktmissbruk och korruption. Också Saakasjvili har ett häktningsbeslut över sig, vilket han lyckats undgå genom att utvandra till Ukraina och bli utnämnd till guvernör i Odessaregionen.
Knutna till Ryssland
Före valet lovade ”Misja” att återkomma efter sitt partis ”självklara” seger och delta i regeringsbildningen. Han hänvisade bland annat till att hans fru Sandra Roelofs var hans partis kandidat i Georgiens näst största stad Kutaisi. Det fick en del kommentatorer att spå att den före detta presidenten, som enligt georgisk lag förlorat sitt georgiska medborgarskap eftersom han blivit ukrainare, skulle kunna regera på distans från Odessa via Sandra. Andra påpekade att det kanske var en sexistisk förolämpning mot nederländskfödda Sandra som lärt sig georgiska flytande och ofta, bland annat i tv-debatter med andra partiledarfruar (ett typiskt georgiskt påfund), framstått som betydligt mer realistisk och förnuftig än sin hetsporre till man.
Nu visar valresultatet att västkommentatorerna inte förstått mycket av vad som händer i Georgien, än mindre i georgiernas huvuden. Bildt tycks så chockad att han flera dagar efter valet ännu inte kommenterat det med ett ord på sin berömda blogg. Ett påtagligt resultat av Georgiska drömmens strävan att normalisera relationen med Storebror i norr är att georgiska varor, inte minst livsmedel, vin och mineralvatten, efter en rysk bojkott på grund av Saakasjvilis antiryska hetspropaganda, sedan ett par år åter exporteras till Ryssland och att ryska turister väller in i sitt södra grannland.
De flesta georgier är kritiska till Ryssland, inte minst för att de håller Ryssland ansvarigt för Abkhaziens och Sydossetiens utbrytningar. Samtidigt är de fortfarande nära knutna till Ryssland genom hundratusentals släktingar i Ryssland, genom ryska språket som fortfarande de flesta kan bättre än engelska och genom en lång gemensam historia. Det är ungefär samma sorts känslor som gör att så många före detta brittiska kolonier trots sin erfarenhet av brittiskt kolonialförtryck i dag vill vara med i Brittiska samväldet.
Saakasjvili är oönskad
Att de flesta georgier, trots sina drömmar om att leva i ett västland, verkligen vill ha en normaliserad relation med Ryssland, bevisas av valresultatet. Georgiska drömmen fick 49 procent av rösterna, mot Saakasjvilipartiets 27 procent. Dessutom tycks ett parti som har betecknats som proryskt precis klara femprocentsspärren. Eftersom det proportionella valet bara gäller 77 av parlamentets 150 platser och omkring 50 av de 73 majoritetsvalsplatserna tillsätts efter en andra valomgång är det inte säkert att Georgiska drömmens majoritet blir så stor att partiet ensamt kan ändra grundlagen.
”Georgierna genomskådade Saakasjvili redan 2012 då de gav Georgiska drömmen parlamentsmajoritet och hans landsflykt till Ukraina har inte fått dem att byta åsikt. Frågan är om ukrainarna är lika klarsynta.”
Just detta gör nu att en stor del av Nationella rörelsens toppar har revolterat mot sin Odessabaserade ledares uppmaning att bojkotta resten av valet och dessutom utebli från sina platser i parlamentet, för att på så sätt sabotera Georgiska drömmens maktinnehav. Bland annat förstanamnet på Nationella rörelsens lista, Davit Bakradze, har förklarat att partiet har ett ansvar för landets framtid och inte kan låta Georgiska drömmen etablera ett enpartistyre, därför är val- och parlamentsbojkott fel metod. Tydligare kunde det knappast visas att Misja Saakasjvili har gjort sitt i Georgien och inte önskas tillbaka av praktiskt taget någon, alltså inte ens av sitt eget parti.
Normala relationer
Men vann då inte Georgiska drömmen genom fusk och falskspel? Sådant har inte varit ovanligt i Georgiens korta demokratiska historia. Storskaligt fusk var ju det som för 13 år sedan utlöste den Rosenrevolution som förde Saakasjvili till makten. Men uppenbarligen har demokratin i Georgien förbättrats, i varje fall enligt OSSE som entydigt har uttalat att valet var ”korrekt och välskött och respekterade grundläggande friheter”, en ståndpunkt som USAs ambassad i Tbilisi instämt i igenom att förklara att ”valet överlag respekterade grundläggande friheter”.<
Georgierna genomskådade Saakasjvili redan 2012 då de gav Georgiska drömmen parlamentsmajoritet och hans landsflykt till Ukraina har inte fått dem att byta åsikt. Frågan är om ukrainarna är lika klarsynta. Precis som i Georgien har Saakasjvili inlett med storskaliga utrensningar av påstått korrupta politruker, men också börjat dra på sig kritik för att använda tvivelaktiga metoder. Ändå har han framställts som en möjlig framtida president i Ukraina. Skulle alltså det ensidiga rysshatet fungera bättre i Ukraina än i Georgien? Om man tror det bör man betänka att Ukrainas just nu största hjältinna, helikopterpiloten Nadija Savtjenko, efter frigivning från fångenskap i Ryssland, samtidigt som hon häcklar Putin, nu lovar att förhandla med det påstått proryska utbrytarna i Östukraina. <
Även de mest Putinkritiska i Rysslands grannskap inser att de har ett egenintresse av normala vardagsrelationer med den Ryska björnen. Ensidigt och fanatiskt rysshat slår tillbaka på Rysslands grannar. Det gäller Georgien, Ukraina – och Sverige. I Georgien har väljarmajoriteten insett detta, i Ukraina är många på väg till insikt. Frågan är när vissa svenska yrkesrysshatare ska vakna upp och inse detsamma.
Per Gahrton är doktor i sociologi, före detta riksdagsledamot för Folkpartiet och Miljöpartiet de Gröna och ledamot av Europaparlamentet för Miljöpartiet.
