Tjena, det var inte i går. Hur är det med dig då?
– Jo, tackar som frågar. Och själv då?
– Det knallar och går. Huvudet upp och fötterna ner.
Så ofta vi ställer sådana frågor och får svar som inte säger något. Det ska liksom vara så, det är ritualer som inleder samtal med någon vi inte har sett på länge. Men vad betyder det egentligen? Tackar som frågar, det låter ju inte klokt.
Ordböckerna ger inga svar. Svenska Akademiens ordbok tar upp uttrycket som exempel på hur man kan använda ordet fråga men kommenterar inte. Magdalena Ribbing skrev i sin vett-och-etikettspalt i DN att det är artigt att inte svara så utförligt när en ytligt bekant frågar hur man mår. Man ska ägna den andre uppmärksamhet, inte bre ut sig om sig och sitt. Tackar som frågar, och du då?
Ellips kallas det när man utelämnar något i en mening. Till exempel: ”Stor eller liten kopp?” som kan betyda ”Vill du ha en stor kopp kaffe eller vill du ha en liten kopp kaffe?” Utan ellipser skulle språket bli väldigt omständligt. Man brukar inte ta bort mer än att det som är kvar är begripligt, men i ”tackar som frågar” är det knappt. Det finns inget tydligt subjekt, ingen som tackar eller frågar, bara två verb med ett som emellan. Vadå som? Är det en jämförelse – att tacka är som att fråga? Någon sorts filosofisk iakttagelse?
Språkforumet på Flashback – jo, det finns ett sådant – är det enda ställe där jag har hittat någon sorts analys av ”tackar som frågar”. Signaturen Mansig undrar vad det betyder och ber om exempel på användning. Signaturen Skitsillen svarar att uttrycket är ”ganska frekvent i gamla pilsnerfilmer från 30- och 40-talen” och att det ”kan användas när någon med en fråga visar att den bryr sig om dig.” Sedan ger En jävla smartskalle en översättning: ”Jag tackar den som frågar”.
Det har smartskallen rimligen rätt i. Jag tackar den som frågar hur jag mår, det vill säga dig. Sammandraget till ”tackar som frågar”. Och där finns faktiskt ett subjekt: som. Subjektet ( jag) i huvudsatsen ”Jag tackar den som frågar” är borttaget. Objektet är den som frågar och där är huvudordet den borta. Men bestämningen, det som beskriver den, är kvar och består av en bisats: som frågar. I den bisatsen är som subjekt. Som är nämligen ett relativt pronomen här. Det syftar tillbaka till, relaterar till, den. ( Jag) tackar (den) som frågar.
Så man tackar för frågan och bollar tillbaka den till motparten, som kanske inte heller ger något utförligt svar. I alla fall inte om man möts helt kort och inte är nära vänner. Det är mest en markering. Vad vi säger betyder ungefär:
– Hur mår du? Du behöver inte svara.
– Tack för att du frågar. Jag har inga kommentarer. Hur mår du?
– Jag har inte heller något att säga om det. Nu har vi varit artiga och kan prata om något annat.
Ibland svarar man ändå, oftast helt kort, att det är bra eller toppen eller mycket nu. Om det är så illa att man faktiskt måste tala om det blir svaret ofta:
– Så där.
Lite nedtonat, som om läget ändå är ganska okej. Sedan kan det komma en liten tveksam paus och så en precisering. Vi har blivit vräkta och lillan har fått fläcktyfus och jag har inte sovit på en vecka, eller något annat hemskt. När någon svarar att det är ”så där” brukar det vara illa.
De tomma artighetsfraserna är inte helt meningslösa. De ger plats för den man talar med att berätta om det verkligen behövs och annars gå vidare med samtalet. Tack för att du frågade. Själv då?
