Det började med att vi inte var överens om vilken av Johnny Logans låtar som är bäst. Sen pratade vi om brexit och Susan ställde frågan: Hur mycket skit frodas inte när den starke kränker den svagare, när vinnaren kränker förloraren?
Susan är irländare. Vi pratade om protestanter, katoliker, engelsmän och irländare. Och gränsen mellan Irland, som ska vara kvar i EU, och Nordirland, som tillhörande Storbritannien ska lämna EU. Om det nu blir som det är sagt i den där folkomröstningen.
Min inställning är solklar, har man haft en folkomröstning så ska resultatet följas. De som röstar måste betraktas som myndiga, ansvariga för hur de röstar, kapabla att genomskåda bisarr retorik, bisarra politiker och bisarra rubriker i tidningar som bedriver kampanjjournalistik. Åtminstone måste detta gälla länder med hygglig demokrati, hygglig yttrandefrihet och hygglig organisationsrätt. Susan höll inte med.
Hon avfärdade dem som röstat för brexit som idioter, lättledda får och annat än mindre uppbyggligt. Så kan vi ju alltid försvara en förlorande sida. Men ska folkomröstningar tas på allvar så finns bara en sak: följa utslaget. Hade man innan den brittiska folkomröstningen – vilket man naturligtvis borde gjort – bestämt att det framförhandlade avtalet med EU skulle utsättas för ny folkomröstning så hade det varit en annan sak. Men så gjorde man inte.
Principen att följa folkomröstningar borde gällt även svenska folkomröstningar, sålunda borde kärnkraften varit avvecklad 2010 och införandet av högertrafik inte skett förrän en ny folkomröstning, minst tio år efter den första, beslutat så.
Tillbaka till Susan. Vi talade länge om vinnarens kränkning av förloraren. Om hur gränsen drogs då den brittiska kolonialmakten ”hanterade” den rebelliska, katolska, upproriska, irisktalande befolkningen på 1600-talet. Katolska irländare tvingades lämna över den jord de ägde till betrodda protestantiska engelsmän och skottar som heligt lovat att inte hysa irländska torpare på den mark de tilldelats och än mindre beblanda sig med dem på annat sätt. Och sen fortsatte det med diskriminering på arbetsmarknaden, boendet och sådant som en del politiker älskar: riggade valkretsar i syfte att gynna den ena parten, det vill säga protestanterna.
Fjorton obeväpnade demonstranter sköts ihjäl av brittiska soldater. Året var 1972. Van Morrison hade just släppt Tupelo honey. Ett så kallat lågskaligt krig blev vardag för miljoner människor. Vägar mellan Nordirland och republiken stängdes med hjälp av betonghäckar och spikmattor. Vakttorn byggdes på fält och i skogar. Åren gick. Totalt 3 500 döda. Och Bloody Sunday blev till en låt av John Lennon och Yoko Ono. Så småningom hamnade såväl Irland som Nordirland inom EU, gränserna drogs bort, frid skapades. Sen kom brexit och folkets vilja.
Hade det varit mindre problem om de starka, vinnarna, betett sig annorlunda mot de svagare, förlorarna, den där gången på 1600-talet? Ja, sa Susan. Sedan enades vi om att What’s another year? är bättre än Hold me now.
BIRGER SCHLAUG
