Visste du att Sverige införde allmän rösträtt – med ett enda undantag – först 1989? Enligt den historieskrivning som dominerar i svenska skolan hände detta redan 1919, då ”allmän och lika rösträtt för män och kvinnor” infördes efter en intensiv kamp från demokratins anhängare. Detta är falskt. Inskränkningar i rösträtten fanns kvar – exempelvis uteslöts fortfarande vapenvägrare, vissa kriminella samt fattiga i behov av fattighjälp. Dessa inskränkningar avskaffades de följande 70 åren steg för steg, tills den statliga omyndigförklaringen – som inneburit att många personer med normbrytande funktionsvariationer omyndigförklarades och därmed inte fick rösta – avskaffades av riksdagen 1989.

Ett undantag finns kvar: åldersgränsen på 18 år. Denna godtyckliga inskränkning hindrar nära två miljoner svenska medborgare från att nyttja sina medborgerliga rättigheter. Varje engagerad demokrat borde protestera mot detta. Ur ett demokratiskt perspektiv är saken enkel: varje medborgare i ett land har en oförytterlig rätt att påverka landets styre. Varje medborgare – utan åtskillnad baserad i kön, inkomst, funktionsvariation eller ålder. De första tre egenskaperna hindrar i dag ingen från att rösta i Sverige; endast åldern återstår. Denna gräns måste avskaffas.

Flera invändningar finns. För det första påstås ofta att barn är intellektuellt eller moraliskt oförmögna att fatta välgrundade demokratiska beslut – kanske skulle de rösta på vilket parti som helst som lovar gratis godis. Denna invändning mot barns rösträtt är orimlig, eftersom den utgår från att en viss intellektuell eller moralisk nivå krävs för att få rösta i en demokrati.

I själva verket ställer demokratier inga sådana krav – det är själva poängen med demokratin. Hela folket är med och bestämmer, oavsett kompetens. Exempelvis är det fritt fram för dömda våldtäktsmän eller fördomsfulla, helt oinsatta medborgare att rösta i de svenska valen – deras moraliska eller intellektuella oförmågor till trots. (Sverigedemokratiska riksdagsledamöters uppträdande med järnrör, antisemitism och islamofobi visar att det till och med går utmärkt att bli vald trots sådana brister.) Dessutom är många barn betydligt mer moraliska och intellektuella än många vuxna (ålderistiska fördomar till trots); och många vuxna ”plånboksväljare” röstar av lika egoistiska argument som godis.

Vidare hävdas att barn kommer att påverkas av sina föräldrar. Tvång vore oacceptabelt – lika oacceptabelt som tvång mellan vuxna i dag, och lika lätt eller svårt att lagföra. Mer subtil påverkan kan säkert förekomma – men det sker även mellan vuxna väljare, utan att det ses som något demokratiproblem, särskilt inte i den utsträckning att det skulle motivera att vuxna inte ska få rösta. Demokratiutredningen föreslår rösträtt för 16-åringar i kommunval. Det vore ett steg på vägen – men målet måste vara rösträtt för alla. Endast så kan rösträttskampen som inleddes av modiga medmänniskor redan för över 100 år sedan äntligen slutföras. Demokratin måste segra.