Skratt kan ha sönder saker. En liten fnissig reva kan bli till garv som river en hel ridå.

Vad menar jag med det? Häng med till Göteborg och några decennier tidigare. Då försöker den här radioreportern intervjua en konstnär där. Men det visar sig att han egentligen inte vill snacka ett dyft om sin konst. För den talar enbart för sig själv. Okej, full respekt för det. Men nu var det här reportaget inplanerat sedan några veckor tillbaka. Och det var lite sent att berätta hur det egentligen stod till – med mikrofon i plytet och en nedrest reporter.

Jag biter ihop och ställer den ena kreativt komponerade frågan efter den andra. Han vrider på sig och muttrar lite korthugget. Nitiskt ambitiös P1-journalist möter svår konstnär. Som gjort för en tecknad satirserie. Jag tänker också på det kultförklarade tv-programmet Lorry där skådespelarna Ulla Skoog och Susanne Reuter även driver friskt med såna som mig.

Till slut blir min konstnärsintervju så absurd att jag börjar gapflabba. Jag försöker men kan inte sluta skratta. Och det roliga är att intervjupersonen också skiner upp. Han kunde ju ha hållit på sin fasad eller bara gått därifrån. Men där och då släpper vi våra prettoroller och möts. På riktigt. Jag tror det blev ett av mina bättre radioprogram.

Det var den lilla solskenshistorien. Nu går vi över till nutid och intervjuer med politiska makthavare. När samtalet börjar bli intressant, när makthavaren kanske visar en tendens till att lämna inövade fraser från någon medieträning och blir lite mer så kallat autentisk, är det inte helt ovanligt att någon pressekreterare avbryter. Och när det händer känns det som om jag är med i ett rätt vanligt drama. Ja, i en av de där scenerna där en advokat stoppar sin klient från att prata vid polisförhöret. Det här är ett exempel på hur klyftan mellan makthavare och folk kan växa. Ja, det är ett demokratiproblem. Behovet av journalister som får möjlighet att göra sitt jobb växer för varje dag. Och vi kan inte mest ha tidningar som bara vill lyfta fram nyheter. Vi behöver något mycket mer dedikerat än så. När världen och klimatfrågan ser ut som den gör.

För några decennier sen (igen) gick jag på Journalisthögskolan och skrev en examensuppsats tillsammans med min klasskamrat och vän Louise Ohlson. Vi döpte den till Skrattet som revolutionär kraft. Och utgick från Kjell Alinges och Janne Forssells banbrytande, ofta tidlöst samhällskritiska och hejvilt roliga radioprogram Asfaltstelegrafen. Plus filosofen Michail Bachtins så inspirerande och upplysande bok: Rabelais och skrattets historia. När romarriket tog sin svulstigare form förbjöds en folklig sedvänja, den där en hjälte först hyllas men sedan blir utskrattad. Allt för att vederbörande inte skulle riskera att drabbas av hybris. För hur skulle det se ut om man gjorde så med män som Caesar? Hans upphöjda ställning skulle hotas.

Senare, i medeltida karnevalståg, kunde folket hålla ordning på makten med hjälp av garv. Det kraftfulla kollektiva skrattet. Är det med hjälp av det som vi kan minska avståndet till våra makthavare?