Maya Konforti har bott i Calais länge och volontärjobbat med L’Auberge des Migrants i fem år. Lokalbefolkningen är enligt henne splittrad till situationen: en tredjedel bryr sig inte, en tredjedel hjälper till och en tredjedel vill inte ha några flyktingar och migranter i området alls. Hon menar att förhållandena sedan det stora lägret som kallades för Djungeln vräktes i oktober 2016 har blivit allt svårare.

Det hette att Djungeln jämnades med marken bland annat på grund av den omänskliga standarden.

– Situationen är svårare nu trots att det är färre personer i området, säger Maya Konforti till Syre.

Polisen vräker de 500 personerna som uppskattas leva i Calais och de 1000 personerna i närliggande Grande-Synthe varannan dag. Varje gång måste de hitta en ny plats att slå sig till ro på.

– Polisen har ett schema så vår organisation vet när de de planerar att vräka olika bosättningar. Vi åker alltid dit för att varna dem i förväg så de kan välja att flytta på sig innan polisen kommer, säger Maya Konforti.

Tält, sovsäckar och personliga tillhörigheter beslagtas rutinmässigt. L’Auberge des Migrants delar på ett stort varuhus i Calais tillsammans med flera andra gräsrotsorganisationer, som alla fokuserar på olika saker: som mat, barnfamiljer, kvinnors behov eller att observera brott och oegentligheter som polisen begår.

– Vi måste ersätta det polisen tar hela tiden. Vi behöver minst 150 tält i veckan om alla ska få ett nytt, berättar Maya Konforti och menar att de nu under sommarmånaderna har fryst distributionerna: annars riskerar de att stå utan när vintern kommer.

Det har förekommit försök att stänga ner organisationernas verksamheter. För några år sedan hävdade myndigheterna att de var tvungna att utrusta köket till professionella standarder för att få fortsätta distribuera mat. De trodde inte att gräsrotsorganisationerna skulle klara det och därför behöva stänga ner.

– Det kostade enorma summor pengar men med hjälp av donationer klarade vi att rusta upp köket till den standard de krävde. De kunde alltså inte stoppa oss, säger Maya Konforti.

Bryter mot internationella regler

FN:s specialrapportör för rätten till bostad, Leilani Farha, reagerade på den franska statens och polisens metoder i våras. Farha menade att deras procedurer är ett brott mot internationella regler om rätten till en dräglig och lämplig bostad.

En aktivist som varit i Calais länge beskrev en av förra veckans vräkningar på Instagram:

Igår kom polisen klockan sju på morgonen. Runt trettio personer greps, andra sattes på bussar med okänd destination och många är kvar på gatorna eller har gömt sig i närområdet. Omkring 240 tält, hem för 400 personer, beslagtogs tillsammans med sovsäckar, filtar, köksmaterial och de få övriga ägodelar som folk hade.

Vräkningar löser ingenting, människor här har bestämt sig för att söka ett bättre liv fritt från förföljelse och krig. Istället möter de murar, taggtråd, polistrakasserier, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, ett festival-tält att kalla hem och gräsrotsorganisationer som försöker möta deras basala, mänskliga behov, skrev personen.

Det har vid flera tillfällen det senaste året även rapporterats om att polisen stulit tält i samband med att mat delats ut: på så vis tvingades flyktingar och migranter att välja mellan mat och bostad.

Våld är vardag

Rapporter om hur den franska kravallpoliser (CRS) använder våld och tårgas är också återkommande. En anledning till det ökade våldet är att minska antalet migranter i regionen och därmed antalet som försöker korsa kanalen till brittiska Dover. I juli förra året genomfördes 12 vräkningar, medan motsvarande siffra för i maj, den sensate månanden som det finns statistik tillgänglig för i nuläget, i år var 79 stycken. Totalt har över 800 vräkningar skett på mindre än ett år, skriver Human Rights Observers och L’Auberge des Migrants i en rapport som utkom nyligen. I skrivande stund har den siffran vuxit.

– Det är en astronomiskt hög siffra som illustrerar myndigheternas outtröttliga trakasserier av flyktingar och migranter i Calais. De här operationerna är komromisslösa, och pågår både på helger och vardagar, säger Jenni Whitaker från människorättsgruppen Human Rights Observers till The Guardian.

Maya Konforti menar att polistrakasserierna är meningslösa. Syftet är att hindra människor från att slå sig till ro och stanna i Calais, Grande-Synthe och Dunkirk i nordvästra Frankrike.

– Men det är dömt att misslyckas. Calais kommer på grund av sitt geografiska läge alltid locka flyktingar och migranter som vill ta sig till Storbritannien, säger hon.

Våldet och trakasserierna varierar i perioder, menar hon.

– Olika polisstyrkor kommer hit från andra delar av Frankrike och stannar i tre veckor. Sedan kommer en ny grupp.

Maya Konforti berättar att de, aktivister och volontärer, märkt att somliga polisstyrkor är hårda och fientliga: de använder tårgas mot migranter och de volontärer som hjälper dem, skär sönder tält och stjäl dem – de gör allt för att göra livet så svårt som möjligt. Andra poliser är mycket mer avslappnade och vänliga.

– Det verkar bero på vilken mentalitet den som leder arbetet har, säger Maya Konforti.

Korsa kanalen

Alla som befinner sig här i nordvästra Frankrike har som mål att korsa kanalen eller tunneln till Dover och ta sig till Storbritannien.

– I november och december var det många som korsade kanalen via båt. Det var framförallt iranier. Nu är det någon ny smugglarliga eller maffia som har etablerats här, säger Maya Konforti.

Annars är det vanligaste sättet att försöka hoppa på lastbilar nattetid.

– Alla har alltid små sår och skråmor från de misslyckade försöken, säger Maya Konforti.

Årligen dör ett antal personer i samband med de här desperata försöken. Anledningen till att så många samlas här med Storbritannien som mål är dels att det, i alla fall enligt ryktet, är lättare att få svartjobb där än i Frankrike eller andra länder. Många har även nätverk där sedan innan.

– För många är möjligheten till försörjning det allra viktigaste. De måste både betala tillbaka de lån de ofta tagit för att kunna göra resan till Europa, men att kunna försörja familjen som är kvar i hemlandet är också en önskan eller ett krav, säger Maya Konforti.

Kontroversiellt samarbete

Storbritannien har det senaste halvåret börjar pumpa in pengar och resurser för att hindra att människor lämnar Frankrike. Enligt den brittiska tidningen The Independent annonserade inrikesminister Sajid Javid i januari i år att sex miljoner pund (nästan 70 miljoner kronor) ska gå till videoövervakning och drönare i Frankrike. I november tillkännagav samarbetet officiellt för första gången.

Maya Konforti och hennes volontärkollegor ser konsekvenserna dagligen. Politiker i Storbritannien började enligt henne prata som om Storbritannien stod inför en invasion, och har nu gett den franska polisen massvis med nya resurser:

– Den franska polisen har utrustats med drönare, infraröda kameror och fyrhjulingar som kan köra på stränderna. Det är helt galet, säger Maya Konforti och fortsätter:

– Politikerna säger att det är för att skydda migranterna från den farliga vägen över kanalen. Om man inte känner till bakgrunden kan man gå på vad de säger.

I själva verket är syftet att stänga människor ute. De senaste tre veckorna har det nått nya nivåer: i lokaltidningen i Calais har det varit annonser som uppmuntrar befolkningen att rapportera när de ser migranter (se bilden nedan). Detta för att ”hjälpa” dem.

– Om man ser flyktingar på stranden uppmanas befolkningen att kontakta myndigheterna så de inte riskerar livet i en båt. Om en flykting köper en flytväst och någon ser det kan det innebära att den ska ta sig över kanalen i en båt.

– Det är som att vi är tillbaka till andra världskriget: om du ser en jude ska du rapportera det till regeringen, säger Maya Konforti.

Måste stämma staten

Förra året stämde L’Auberge des Migrants den franska staten eftersom de inte såg till att det fanns toaletter, duschar och rent vatten. De vann, och nu finns tillgång till vatten och toaletter. De vann nyligen ett liknande fall i Grande-Synthe.

– Det är alltså så det är: vi måste stämma den franska staten för att de ska följa sina egna lagar, säger Maya Konforti.

De fysiska förhållandena och den psykologiska stressen är båda enormt svåra. Dåliga sanitära omständigheter, som nu delvis förbättrats efter påtryckningar, bidrar till mångas försämrade hälsa. Till exempel så kan små skråmor från försöken att hoppa på lastbilarna nattetid kan på grund av livssituationen bli infekterade.

På vintern är det många som hostar och får problem med fötterna och får vad som heter grävfot. Under andra världskriget fick soldater som gick runt länge i blöta skor utan möjlighet att byta det. Idag förknippas det främst med människor som lever i katastrofliknande förhållanden.

Som flyktingar längs Balkanrutten, i Calais och Grande-Synthe. Ilskan ökar också när förhållandena är så svåra.

– Vi måste alltid tänka på säkerhet trots att vi arbetar för att hjälpa människor. Eftersom vi är här kan ilskan riktas mot oss och det kan bli farligt ibland, säger Maya Konforti.

Hon menar dock att det inte är individernas fel. Polisens strategier och systemet bryter ner människor totalt. Olikheter inom de olika asylsystemen i EU:s medlemsstater får även människor att riskera allt för att ta sig till det land där de har bäst chanser att lyckas få skydd, eller arbete. Procentuellt sett varierar chanserna extremt mycket.

– Många har åkt båt över Medelhavet och tagit sig till Frankrike via Balkanrutten. De har levt under svåra förhållanden länge. För många kommer det krävas många år för att återhämta sig, säger Maya Konforti och tillägger efter en kort paus:

– Det är fruktansvärt att se.