”Hur skyddar staten kulturskaparna?” Detta var frågeställningen för en debattkväll på Kulturhuset förra hösten, anordnad av KRO, Svenska PEN och Författarförbundet. Anledningen var de ökade hot och trakasserier mot Sveriges kulturutövare som arrangörerna tyckte sig ha märkt, och oron gällde främst dem som ägnade sig åt kontroversiellt och samhällskritiskt skapande.

Samma vecka och under samma tak utsattes Makode Linde för ett statligt ingripande mot sin konstnärliga frihet. Men hotet som målades upp denna kväll ansågs främst orsakat av ultrahögerns frammarsch. Kulturministern var på plats och utlovade en kartläggning av det tilltagande högerextrema hotet mot kulturutövarna. I panelen rådde full enighet, förutom vid ett tillfälle då nån råkade nämna Köpenhamnsattentaten. Ordningen återställdes dock när en av panelmedlemmarna klargjorde att det var sluttjatat om Vilks.

I år kunde så Myndigheten för kulturanalys presentera sin undersökning, Hotad kultur?, som röststarka kulturdebattörer flitigt refererat till denna höst. Hälften av Sveriges kulturskapare utsätts för hot! Merparten av hoten kommer från rasister och högerextremister!
Som kulturutövare behöver man alltså inte teckna Muhammedkarikatyrer för att leva farligt i Sverige. Nyfiken på min egen och mina kollegors riskfyllda yrkesutövning kollar jag igenom den hårt lanserade enkäten. Men bortsett från att svarsfrekvensen är ganska låg (46 procent av medlemmarna i Författarförbundet och KRO/KRI), har jag problem med att få syn på den verkliga hotbilden.

Också myndigheten som utfört studien har fått reservera sig för metodologiska brister och svårigheter att dra några långtgående slutsatser. Hela undersökningen bygger på subjektiva uppfattningar av vad som är ett hot och varifrån det kommer. Ett hot kan lika gärna vara påhopp i digitala forum som våld, stöld och skadegörelse. Det är också via internet de flesta upplevt sig hotade, och hoten upplevdes oftast komma från extremhögern. Dessutom kände sig även de som aldrig upplevt sig hotade trots det lika oroade och vidtog försiktighetsåtgärder i lika hög grad som de hotade.

När hotets varningslampor blinkar över varje kulturyttring, varje åsiktsriktning, är det kanske inte så konstigt att Stockholms stadsbibliotek nyligen såg sig nödda att förstärka säkerheten inför en debattkväll om normer inom scenkonsten, där bland annat n-ordet skulle avhandlas. Såväl valet av debattämne som av paneldeltagare hade redan blivit omtvistat i sociala medier. Makode Linde ansågs exempelvis inte vara en värdig representant för de svarta. Hans hudfärg är misstänkt ljus och hans åsikter misstänkt vita. De seriöst svarta avböjde medverkan. Det hela slutade med att debatten ställdes in. Överhuvudtaget tycks en debatt i sig upplevas hotfull om inte samtliga är eniga. Att bli emotsagd kan ju också upplevas som ett hot.

Så det enda sättet för staten att skydda yttrandefrihetens kulturutövande spjutspets är väl att avskaffa yttrandefrihetens själva grundval – den öppna debatten. Kanske är det detta som är det riktiga hotet mot kulturen?