De flesta afrikanska migranter på väg mot Europa ger sig av från Libyens norra stränder. Från det ögonblick de beträder libysk mark riskerar de att bli mördade, utsättas för tortyr, misshandel, godtyckligt frihetsberövande och våldtäkt enligt uppgifter från FN-insatsen i Libyen, Unsmil.

Libyska myndigheter har inte vidtagit några åtgärder för att ta itu med problemen utan har i stället med hjälp av EU utökat verksamheten med flyktingförvar.

Flyktingförvaren kontrolleras av landets inrikesdepartement och av milis lojal med den internationellt erkända enhetsregeringen, GNA, i Tripoli. Ofta hålls hundratals migranter inlåsta i överfulla utrymmen utan ordentlig ventilation eller dricksvatten.

– I vissa delar av förvaren svämmar toaletter över och är i akut behov av reparation. Avfall och sopor samlas på hög och utgör ett allvarligt hälsohot, säger en talesperson för FN:s flyktingorgan, UNHCR.

Dåliga hygienförhållanden har lett till försämrad hälsa och utbrott av sjukdomar bland de som befinner sig i flyktingförvaren.

Hjälporganisationen Läkare utan gränser som besökt ett förvar i staden Zintan kallar situationen “katastrofal”. Organisationen uppger att hundratals inlåsta migranter delar på fyra toaletter som nätt och jämt fungerar. Det finns ingen dusch och bara tillgång till vatten då och då.

Hussein Hassan som är katastrofsamordnare för Världshälsoorganisationen, WHO, i Libyen säger att i fler än 34 flyktingförvar har människor drabbats av tuberkulos, andra luftvägssjukdomar, hiv och hudsjukdomar.

En intern FN-rapport som läcktes till dagstidningen The Irish Times, visar att fler än 80 procent av migranterna i förvaret i staden Zintan kan ha drabbats av tuberkulos.

Enligt Läkare utan gränser lider många av undernäring, hudinfektioner, akut diarré, luftvägsinfektioner och andra sjukdomar. Vården är bristfällig och barn hålls inlåsta tillsammans med vuxna, under lika eländiga förhållanden, uppger organisationen.

De som inte är libyska medborgare kan enligt lagen inte få tillgång till den offentliga sjukvården och många hjälporganisationer har begränsad tillgång till förvaren, vilket kan innebära att människor får vänta på behandling.

– Vi har övergivits här. Jag kan inte återvända hem och ingen vill ha med oss att göra. Jag vet inte var min plats på jorden är, säger en eritreansk flykting till Läkare utan gränser.

Migranter som hålls inlåsta på förvaren utsätts systematiskt för svält och svår misshandel. De utsätts bland annat för elchocker där syftet är att pressa anhöriga på pengar, enligt uppgifter från Unsmil.

Efter det blodiga inbördeskriget 2011 som ledde till diktatorn Muammar Gaddafis fall, började kampen om makten mellan rivaliserande fraktioner och islamistiska grupper. I väst och norr gällde kampen kontrollen över landets oljefält. Perioden av laglöshet gav upphov till smuggling och människohandel längs Libyens gränser och kustområden.

De flesta migranter kommer in i landet över gränsen i söder. Strider mellan Libyens nationella armé och den FN-stödda enhetsregeringen i Tripoli, GNA, har lett till att södra delen av landet är ett laglöst område. Människosmugglare och välbeväpnade miliser tar migranter till fånga när de är på väg mot Tripoli och betalar statsanställda för att kunna sälja dem som billig arbetskraft motsvarande ett par hundra dollar.

Illegala vapen säljs via nätet trots ett vapenembargo beslutat av FN:s säkerhetsråd, vilket bidrar till ytterligare instabilitet.

“Ett oräkneligt antal migranter och flyktingar har förlorat sina liv i fångenskap hos smugglare, efter att ha blivit skjutna, torterade till döds, eller lämnats för att dö till följd av svält eller avsaknad av vård. Över hela Libyen – i sopkorgar, torra flodbäddar, på gårdar och i öknen – finner man oidentifierade kroppar med skottskador, brännmärken eller märken från tortyr,” uppger Unsmil.

Enligt libysk lag så räknas migranter, politiska flyktingar och asylsökande i samma kategori. Även om migranter lyckas komma undan människohandlare och libyska kustbevakningen så kan de plockas upp av europeiska patrullfartyg på Medelhavet som skickar tillbaka dem till Libyen.

EU har investerat miljoner euro i den libyska kustbevakningen för att verka för en “effektiv gränsbevakning” trots att de som skickas tillbaka riskerar att utsättas för övergrepp och slavliknande förhållanden. Organisationer som Oxfam, Human Rights Watch har fördömt EU:s agerande.

“EU:s åtgärder har gjort det extremt svårt för sök- och räddningsgrupper att kunna fortsätta sitt arbete för att rädda liv,” skriver organisationerna som uppmanar EU att sluta att skicka tillbaka människor till Libyen.

Italien – som är det första landet många migranter når efter sin resa över Medelhavet – har sedan 2009 stoppat båtar med migranter och hjälpt till att skicka tillbaka migranter till Libyen. År 2012 slog Europadomstolen fast att det utgjorde ett brott men sedan dess har Italien ökat sina ansträngningar när det gäller att skicka tillbaka migranter. År 2017 antog landets parlament ny lagstiftning som innebar att den italienska flottan har rätt att patrullera libyska vatten och hjälpa den libyska kustbevakningen att bekämpa “illegal migration och människohandel”.

IPS