– Linan lär en att hitta lugnet, för om man inte är lugn ramlar man av, säger Fredrik Andersson.

För två somrar sedan promenerade Katarzyna ”Kasia” Jeżów omkring på Krakows gator. I en park såg hon ett gäng som hade spänt en lina mellan två träd och frågade om hon fick testa. Hon gick ett steg, trillade ned, men försökte igen. Under två timmar lyckades hon gå två steg åt gången, inte mer. Ändå blev hon fast.

En junikväll några år senare balanserar Kasia en dryg meter ovanför marken i lummiga Humlegården i centrala Stockholm. Att hon har kommit hit och nu arbetar som fritidslärare är på sätt och vis en slump. Men att hon som flitig slackliner – det kallas så när man är lingångare – har tagit sig till just den här parken den här kvällen är det betydligt lägre odds på.

Världsomspännande

Slacklining är en internationell rörelse och just den här onsdagskvällen samlas omkring 15 personer. Knappt hälften är svenskar, andra har rötter från olika delar av världen. Det gemensamma språket är engelska. Oavsett om linorna är uppsatta i Warszawa, Göteborg eller Buenos Aires är man välkommen.

– Du vet att du alltid passar in, även om du kommer till en ny plats, säger Ariel Cicero från Argentina.

Det gäller oavsett nivå. Kommer du till en uppspänd lina och är nybörjare kommer någon att visa dig, det är en oskriven gyllene regel. Slacklining är ett slags giftermål mellan hippie- och klättrarkulturerna. Man tar hand om varandra, menar Kristoffer Grimstedt.

– Det är en sport, men framför allt handlar det om att mötas. Man går på lina för sig själv – tillsammans.

Säkerhetsfokus

Det finns ett uttalat säkerhetstänk inom sporten. En spänd lina kompletteras alltid med en ”back up”-lina. Av de närvarande den här kvällen är Ariel den som har mest erfarenhet. Han tar sitt ansvar och kontrollerar linorna, slingorna och karbinerna. Att träden inte tar skada av spännsystemen är också viktigt, de skyddas av särskilda kuddar. Medvetenheten om miljön är a och o för utövarna.

– Om vi riskerar att slita på gräsmattan nedanför den uppspända linan byter vi park, så att gräset får återhämta sig, säger Kristoffer Grimstedt.

Slacklining är en materialsport. Linorna kan vara gjorda i polyester eller nylon, som här i Humlegården. De kan vara kortare eller längre och olika spända.

– Varje lina har sitt eget liv, säger Fredrik Andersson.

Det låter nästan som en omöjlig konst. Samtidigt är sporten någonting de flesta kan lära sig.

– Alla kan vara med och få den upplevelse man behöver utifrån sina kunskaper och färdigheter. Ett litet barn kan gå på en lina och en tonåring på en annan, och de kan uppleva samma förtjusning, säger Fredrik Andersson.

Barn på lina

Som av en tillfällighet stannar några barn och deras föräldrar till vid de kortare linorna i Humlegården. En efter en hoppar ungarna upp och balanserar genom att hålla i en vuxen. Att gå på lina är helkroppsträning. Först och främst aktiveras mage och överkropp, därefter benen. För en nybörjare handlar det nästan om att lära sig gå på nytt.

– Att det kan bli skakigt beror på att reflexerna i kroppen behöver anpassa sig. Vi jobbar inte så mycket med reflexer dagligdags, säger Fredrik Andersson.

Han har tidigare utövat parkour och cyklat med enhjuling och menar att man kan träna upp balansen successivt. Och det är aldrig försent. Kristoffer Grimstedt berättar att han har låtit sin 65-åriga mamma testa.

Starka känslor

Ju mer man håller på, desto fler utmaningar ska övervinnas.

– Jag är rädd och kämpar med mig själv eftersom det känns som att det är omöjligt, säger Kasia Jeżów.

Ändå går hon där. En meter ovanför marken på en lina som sträcker sig genom parken. Starka känslor far genom kroppen.

– Jag tänjer mina gränser, säger Kasia Jeżów.

– När man väl har övervunnit linans spänning och blivit lugnare i kroppen blir det lättare att känna välbehag, säger Fredrik Andersson.

Uppskattande applåder

Kvällen i Humlegården är uppstyrd, men samtidigt fri. Ibland tar någon med sig jongleringsbollar. Vissa står på händer. De som går på lina får applåder. Ariel Cicero sätter på sig en ögonbindel, balanserar och snurrar runt på linan. En stund senare sätter Mattias Rohdin sig i lotusställning och utövar yoga i några ögonblick. Mellan två stadiga träd tar Kasia ytterligare ett steg på linan, och sedan ett till. Hon sjunger medan hon går. Jazz, blues, folkrock. Lugna toner till en både glad och skrämmande promenad.

– Helst gör man det när det är varmt och skönt. Men någon gång träffas vi mitt i vintern, säger Kristoffer Grimstedt.