Det är något speciellt med att ta del av en utställning som handlar om en båtolycka ombord på en annan båt, tänker jag när jag kliver på ett av de fartyg som ligger förankrade i Göta älv. Den lite klaustrofobiska känslan gör att olyckan kommer nära på ett sätt som jag tror hade varit svår att åstadkomma någon annanstans.

Utställningen Remembering Lampedusa, som öppnade den 19 april och pågår till början av november, bygger på ett samarbetsprojekt mellan filmregissören Anna Blom, forskaren Karina Horsti och människorättsaktivisten Adal Neguse.

– Vi fick en förfrågan om vi skulle vilja visa de filmer som har gjorts i projektet, men vi tyckte att det var så intressant så vi bestämde oss för att bygga en hel utställning runt det, berättar Johannes Olsson som tillsammans med Cajsa Rundström har arbetat med att ta fram utställningen.

Spår i migrationspolitiken

Johannes Olsson säger att en anledning till att de ville göra utställningen också var att den har satt så djupa spår i migrationspolitiken.

– Man kan säga att den här olyckan blev starten på en våg av människor som sa att ”nu får det vara nog” och som kulminerade 2015. Därefter har det kommit en motreaktion. Men för oss har det varit viktigt att diskutera det här och visa varför människor väljer att fly.

Kärnan i utställningen är fem stycken intervjufilmer på 15 minuter vardera, de flesta med personer som överlevt olyckan och som numera är bosatta i Sverige. Därtill har man samlat information och bilder som både berättar om Eritrea – det land som de flesta flyktingarna ombord på båten kom ifrån – och om migrationen under de senaste åren till Europa och Sverige. 

En stor del av utställningen kretsar också kring de föremål som flyktingarna ombord på båten hade med sig. I högtalarna kan besökaren lyssna på dikten ”What they took with them”, skriven av Jenifer Toksvig där olika föremål som migranter tagit med sig på sina resor räknas upp – såsom tomma plånböcker, foton av familjemedlemmar och flaggor. Det hela sker i kombination med ett ljusspel som för tankarna till solens glitter på vågorna. I utställningens montrar visas också några föremål upp och i slutet av utställningen finns möjlighet för besökaren att själv skriva vad hen skulle tagit med sig om hen tvingades att fly. 

Mycket av utställningen går i en grå färgskala något som Cajsa Rundström, som projektlett utställningen, säger delvis beror på att de vill att det ska påminna om kyrkogården för de omkomna på Lampedusa som är helt i betong. Samtidigt har man också valt att använda starka färger i montrarna, hämtade från Eritreas flagga, som kontrast till allt det gråa.

Personliga berättelser

Adal Neguse, som arbetat med projektet som ligger till grund för utställningen och även intervjuas i en av filmerna, har en personlig koppling till olyckan – en av personerna som omkom var nämligen hans bror och hans historia lämnar ett väldigt starkt avtryck.

I en av filmerna får vi även möta snickaren Vito Fiorino som var ute och fiskade när han upptäckte den sjunkande båten och som lyckades rädda livet på många. Han berättar om hur han förgäves försökte tillkalla kustbevakningen men när han inte fick något svar försökte han själv att rädda så många personer han bara kunde. I filmen får vi se ett starkt återseende mellan honom och Solomon, en av de personer som han räddade livet på och som i dag är bosatt i Sverige. 

Personerna som överlevt olyckan berättar inte bara om resan i sig utan också en del om sina liv före och efter. Johannes Olsson säger att han är glad för att de här personerna har velat ställa upp och dela med sig av sina livsberättelser eftersom många eritreaner är rädda för att uttrycka sig kritiskt om regimen i Eritrea.

Remembering Lampedusa är i sin helhet en stark påminnelse om hur många personer som har fått sätta livet till i sin jakt på ett bättre liv. Det är berättelsen om en specifik olycka men också om ett system som fortgår och som fortsätter att skörda liv än i dag.