Tvåbarnspappan Newton Gunathileka är en 52-årig risbonde från distriktet Puttalam i nordvästra Sri Lanka. I fjol drabbades han för andra gången i rad av att skörden på hans två hektar risfält gick förlorad. Plötsligt stod han istället med en stor skuld och tvingades överge hembyn och bege sig in till städerna för att söka efter ett arbete.

– Vad skulle jag göra? Det finns inga arbeten i vår by och alla fält har drabbats av torka. Alla ger sig av, säger Newton Gunathileka till IPS.

Han har lyckats hitta tillfälliga arbeten inom byggindustrin och på tobaksfält för en skral dagersättning. Nu har även hans hustru gett sig ut i jakt på tillfälliga jobb. Trots att torkan efter fyra månader nu börjat ge efter vet inte paret om de någonsin vågar satsa på sina odlingar igen.

Situationen är densamma för många på Sri Lankas landsbygd. Återkommande kriser har i allt högre grad tvingat i synnerhet småbönder att överge sina hembyar och ge sig av till städerna i jakt på inkomster.

Bara från byn Adigama, som också ligger i Puttalam, beräknas uppemot 200 personer, främst ungdomar, ha gett sig av under de senaste två åren. Byns myndighetsrepresentant Sisira Kumara säger att orsaken är den missväxt som drabbat bönderna.

Det kom ingen ordentlig nederbörd i över ett års tid fram till i november. Tre skördar har gått förlorade. Det går inte längre att räkna med att regnen följer ett givet mönster, vilket gör jordbruket till en mycket osäker verksamhet, säger han.

Förra året konstaterade flera FN-organ i en gemensam skrivelse att ”fattigdom, arbetslöshet, bristande försörjningsalternativ och återkommande klimatkriser” slår hårt mot många familjers tillgång till mat i Sri Lanka. Vilket i sin tur gör att många tvingas flytta i jakt på arbeten.

Flera allvarliga klimatkriser har drabbat landet på senare år. Förra årets torka slog mot över två miljoner människor och ytterligare en halv miljon drabbades av översvämningar. Detta resulterade i att den för landet så viktiga risproduktionen blev den lägsta på mer än ett årtionde. Produktionen föll med hela 40 procent jämfört med föregående år. Enligt FN var torkan den värsta som drabbat landet på 40 år.

M W Weerakoon, som arbetar vid landets jordbruksdepartement, säger att landets risbönder tvingas arbeta året runt för att ens ha en chans att hålla sig över fattigdomsgränsen. Han säger att en risbonde med familj inte har råd att drabbas av några bakslag.

– Den opålitliga nederbörden gör dock situationen ohållbar, så bönderna flyttar, säger han.

Närmare en femtedel av landets 21 miljoner invånare beräknas vara inhemska migranter, och M W Weerakoon menar att klimatkriserna gör att antalet stiger.

De bönder som väljer att stanna i sina byar hamnar ofta i en skuldfälla. I augusti förra året, när torkan var som värst, visade en undersökning från FNs livsmedelsprogram, WFP, att de bönder som ingick i undersökningen hade ökat sina skulder med 50 procent jämfört med föregående år. Och eftersom bönderna har svårt att få lån av officiella långivare tvingas de ofta vända sig till lånehajar.

Även en mänskligt förorsakad katastrof som det långvariga inbördeskriget, vilket avslutades 2009, fortsätter tvinga människor att överge sin hem. I landets norra och östra delar, där kriget rasade, är fattigdomen utbredd och sårbara grupper som krigsänkor tvingas flytta i jakt på arbeten.

I landets nordliga provins är arbetslösheten bland kvinnor dubbelt så hög som det nationella genomsnittet.

Ravidra de Silva är ordförande för den lokala organisationen Afriel. Hon säger till IPS att arbetslösa kvinnor i provinsen blir mycket sårbara för exploatering, eftersom de inte har några möjligheter att få arbeten i sina hembyar.

− Det gör dem beredda att ta varje möjlighet som erbjuds. Det vi behöver är omfattande satsningar som är riktade mot sårbara grupper, säger Ravidra de Silva.