Jag dansar en svart melodi,
sprungen ur vemod och längtan,
klädd i vargens dräkt,
höljd i nattens ton …

Min bild i spegeln är spräckt;
varje skärva glas är mitt liv … (1)

Kanske är det en utopi, en vacker dröm, att vi kan bromsa den negativa utvecklingen, låta naturen återta förlorad mark, besjäla skogar och vattendrag med myllrande liv. Kanske är det redan för sent, kanske har vi tagit död på alltför många arter och släckt livsgnistan hos de urkrafter som en gång väckte de första cellerna till liv, som i evolutionens gryning satte fart på en fantastisk utveckling som människan nu, på kort tid, näst intill har lyckats ödelägga.

Det är lätt att misströsta. Lätt att låta de tunga tankarna ta över, lätt att falla in i en av många negativa spiraler som dessa dagar tycks virvla allt snabbare. Och vi har alla våra stunder när vi känner tvekan och missmod, när allt tycks gå åt fel håll, när optimismen känns långt borta och sinnet fördunklas av tvivel.

Allt måste bli annorlunda

En av dem som fått klä skott för dystopi och nattsvarta undergångsstämningar är författaren och klimatfilosofen Roy Scranton. Och han målar onekligen upp en mörk bild av framtiden. Men han sätter även fingret på något annat i sitt resonemang, något som lätt glöms bort i sammanhanget: vad det är att vara människa.

I essän Learning to die in the Anthropocene diskuterar han bland annat filosofins plats i klimatdebatten och ställer sig frågan om arvet från historiens tänkare kan bidrag till att rädda oss från effekterna av klimatförändringarna. När han försöker bevara frågan riktar han sig till oss både som enskilda individer och som mänsklighet:

”Perhaps not. But the conceptual and existential problems that the Anthropocene poses are precisely those that have always been at the heart of humanistic inquiry: What does it mean to be human? What does it mean to live? What is truth? What is good? In the world of the Anthropocene the question of individiual mortality – What does my life mean in the face of death? – is universalized and framed in scales that boggle the imagination.” (2)

Och kanske är det just dessa frågeställningar som gör tiden vi lever i både skrämmande och trösterik. Skrämmande på så sätt att de negativa skeenden som hotar oss högst påtagligt rör mig som individ och trösterik eftersom vi alla delar samma öde. Genom historien har vi ofta sett döden i vitögat på sätt som framstått som både obegripliga och övernaturliga. I dag har vi vetenskapliga metoder som förklarar de hot vi står inför. Och hoten utgörs inte av några övernaturliga krafter, de är snarare logiska följdverkningar av den kulturella, civiliserade människans ohållbara livsstil. Och hoten går inte längre att besvärja med grön tillväxt, klimatkompensation och andra former av greenwash. Det enda sätt på vilket vi kan möta och försöka motverka dessa hot är genom att radikalt ändra vår livsföring, och kanske är det just det som skrämmer allra mest – att allt måste bli annorlunda.

”Humanity’s survival through the collapse of carbon-fueled capitalism and into the new world of the Anthropocene will hinge on our ability to let our old way of life die.”

”We can continue acting as if tomorrow will be just like yesterday, growing less and less prepared for each new disaster as it comes, and more and more desperately invested in a life we can’t sustain. Or we can learn to see each day as the death of what came before, freeing ourselves to deal with whatever problems the present offers without attachment or fear. If we want to learn to live in the Anthropocene, we must first learn how to die.” (3)

Framtiden må vara mörk och oviss men om vi inte ryggar tillbaka för sanningen finns också möjligheten att frambringa hopp som tar sin utgångspunkt i en klarsynt och oförfalskad bild av verkligheten. Men då räcker det å andra sidan inte att bara protesterna mot det nuvarande samhällssystemet, då krävs också konkreta motbilder – vi måste skapa visioner av en framtid som är bortom de nödvändiga förändringar vi behöver åstadkomma för att överleva.

Övertron på ekomodernismen

Problemet är alltså inte de stundtals dystra scenarier klimatforskarna målar upp av framtiden. Problemet är snarare att många politiker inte verkar förstå hur allvarlig situationen är. Eller så förstår man, men vågar inte uttrycka det i klartext. I ekomodernistisk anda målar man istället upp en bild av att vi med tämligen små justeringar kan vidmakthålla ”business as usual”, att vi inte behöver göra så stora uppoffringar för att vi ska kunna fortsätta leva som förut. Och att vi i förlängningen, med teknik som ännu inte finns, kan lösa alla de problem som uppstår under vägen. Mot bakgrund av alla vetenskapliga rön som presenteras framstår ett sånt resonemang som alltmer oärligt. Under årtionden har människor intalats att vi är på rätt väg. Men i själva verket är det precis tvärt om, utsläppen har fortsatt öka, mycket tack vare övertron på den ekomodernistiska samhällsutvecklingen.

I sin bok Active hope beskriver ekofilosofen Joanna Macy och fysikern Chris Johnstone hur vi trots dystra framtidsutsikter kan välja att göra saker, och att detta görande blir det aktiva hopp vi behöver för att orka ta itu med de utmaningar som ligger framför oss:

”Active Hope is a practice. Like tai chi or gardening, it is something we do rather then have /…/ Since Active Hope doesn’t require our optimism, we can apply it even in areas where we feel hopeless. The guiding impetus is intention; we choose what we aim to bring aboute, act for, or express. Rather then weighing our chances and proceeding only when we feel hopeful, we focus on our intention and let it be our guide.” (4)

Om aktivt hopp inte kräver att vi ser optimistiskt på framtiden, utan snarare att vi arbetar i önskvärd riktning, kanske framtiden ser mindre dyster ut. Men vad är det då som skiljer ett ekomodernistiskt förhållningssätt från det aktiva hoppet? Kanske är det insikten om hur situationen egentligen ser ut och modet att erkänna detta, en klarsyn där blicken inte viker undan från den problembild klimatforskarna gett oss. Vi befinner oss i en klimatkris som på sikt kommer att ta död på oss alla om vi inte agerar kraftfullt. Det är utgångspunkten. Det aktiva hoppet ger oss, trots detta eller kanske tack vare den insikten, energi att kämpa för en annan, bättre värld. Man möter ofta människor inom miljö- och omställningsrörelsen som inte utstrålar optimism, utan snarare beslutsamhet och handlingskraft. Ofta skänker dessa människor omgivningen en känsla av just aktivt hopp: ”ja, det ser onekligen mörkt ut, men det ska inte vara på grund av mig vi misslyckas i vår strävan att göra en annan värld möjlig.”

Binas dans

Om vi avslutningsvis återvänder till Roy Scranton så ger han oss, trots dysterhet och svartsyn, ändå glimtar av aktivt hopp, som här med ett exempel från naturen. När bisvärmen når en kritisk massa av individer som genom att dansa visar vilket alternativ de föredrar när det kommer till att etablering ett nytt samhälle har de gjort ett val som hela svärmen sedan följer. Det är en vacker bild, och den stämmer till eftertanke.

”When a honeybee colony needs to find a new home, it sends out wave after wave of scouts to search for a new hive site. When the scouts return, they dance for the other bees. Each scout’s dance communicates a possible location for the colony’s future. As new waves of scouts go out and return, they align themselves with one dance or another, depending on what they’ve found. Soon, in a vast rollicking caucus, masses of bees are all dancing to a varity of distinct rhythms, each dance offering a different vision of tomorrow, One dance may be for a nearby oak, another for a distant elm; one dance offers an ambitious journey, another is more conservative. Over time, a single dance grows more and more popular, until a majority of the bees are doing it. The swarm has made its decision and takes flight.” (5)